Göteborgsposten – 15 oktober 1863, sida 2

cynikern med ett uttryck, som vittnade om godt studium. Helenas djupa qvinlighet, på samma gång som hennes varma kärlek, framstår äfven mycket i det ögonblick, då hon, efter att gjort konungen frisk, väljer sin make. Jag djerss ej säga: ni är min, men ger Mig sjelf och all min tjenst i våld åt er, För all min lifstid — hviskar hon med blygt nedsänkta blickar, under det en orofull väntan på hans svar hätver hennes barm och hopp och bätvan återspegla sig i hennes ansigte. Fru Pousette ätergaf denna scen med en moderation och enkelhet i uttrycket, som vittnade om god scenisk skola; kanske dock litet mera rörlighet i anletsuttrycken gifvit oss en ännu bättre bild af skaldens tankar. Bertram är en ung man. Hans håg leker ännu icke åt kärlek och huslig trid. Hans onde genius, en parasit, Parolles vill rycka honom ut ur andras väld — och han sjelt brinner at kamplust och strid. Han trampar kärleken under fötterna och blåser upp sig i sitt ungdomshögmod. Hr Pousette lät ungdomselden flamma ut i stora gester, hvilka syntes oss stundom sakna det inre vilkor, den inre värme och ungdomsfullhet, som måste finnas. Skalden har äfven lagt i den unge mannens mun ett språk, hvilket lätt kan fresta till ötverdritt i deklamation och göra af den unge dådlystne mannen en måängordig pratmakare (snarlik den som hans motstycke bredvid honom ställde Parolles) hr Pousette dukade under för frestelsen och lät oss alltigenom för blott känslofullhet se föga spår al verklig känsla. Men hr Pousette är en för god skådespelare — ett par scener visade det — att icke han sjelf, vär anmärkning förutan, märkt det, hvarföre vi äro öfvertygade om att nästa gång få se en mera helgjuten Bertram, framför allt i de scener, der han skalkas med den törklädda Helena (originalet har här måst bearbetas, för att bättre motsvara vår tid). Dessa spelades deremot täckt och med naivetet at fru Pousette, mot hvilken vi ha dock ännu en anmärkning att göra. Det är i slutscenen, då hon förråder sig hafva Bertrams ring. Spelet saknade här, enligt vår åsigt, den nödiga kraften, för att sätta åskådaren i nivå med momentet. Fru Pousette kastar al sig pilgrimsdrägten och antager, i det hon sträcker fram handen med rinsen, den kärlekspjollrande Dianas ton och sätt. Vi skulle här i stället velat se Helena sjelf i medvetande af sin seger och stark genom de många pröfningar hon för vinnande af denna utstätt. Så har sannolikt äfven skalden sjelt tänkt sig detta moment då han låter Helena säga: Dyra make, Då ni mig trodde vara denna flicka Fann jag er hjertligt öm. Se der er ring, Och der ert bref, hvari det skrifvet står: Om från mitt finger ni kan ringen sås —— — — milt mål jag hunnit. Vill ni bli min, jag har er dubbelt vunnit? Uppförandet af Konungens Läkare har emellertid beredt vår allmänhet en konstnjutning, sådan den ej på länge rönt.