Göteborgsposten – 15 oktober 1863, sida 1

S e—fp; — bå nu Tyskland sordrar denna kungörelses upphäfvande, fordrar det naturligtvis äfven återställandet af den forna gemensamhetsrepresentationen. Det ligger tydligt i dagen för en och hvar, att denna måste mer eller mindre inkräkta på Danmarks oafhängighet och i alla hänseonden inverka förlamande på dess hela statsmaskineri, åtminstone så linge de skiljda intressena bestå och de feodala maktegande i Ilolstein söka att motstrida den sig alltmera stadgande friheten i Danmark. För att nu rädda dettas både integritet och frihet, måste danska regeringen taga något utsöndringssteg och sedan oåterkalleligt tillbakavisa hvarje fordran af dettas tillbakatagande. Tyskland, eller rättare de tyska furstarne, vill ej afstå från sin fordran, — danska regeringen vill ej bryta sitt ord, på hvilket konung Fredrik satt sin heder i pant — och den allvarligare förvecklingens stund nalkas. Men nu ligger det synnerlig vigt uppå, hvilken utsträckning den danska uppfattningen af exckutionen slutligen får. Hittills är deniat den art, att Danmark måste betrakta en exekutionstrupps inryckande i Holstein som en casus belli. Danska regeringen utgår härvid från den satsen, att exekutionens utförande föranledes af förbundets vilja att återställa det sorna gemensamhetsförhållandet mellan Holstein och konung Fredriks öfriga landtdelar. Men detta gemensamhetsförhållande är störande för Danmarks oafhängighet och integritet; hvarje fordran af förhällandets återinställande kan derföre anses inkräktande för Danmark. Den måste derföre tillbakavisas, och om man, det oaktadt. söker få fordringen med vapenmakt genomdrifven, så måste den med vapenmakt mötas. Detta är hittills den danska regeringens uppfattning. Nu eger dock det förhållande rum, att konungen al Danmark i sin egenskap af hertig af Ilolstein äfven å en annan sida har all rätt att motsätta sig exekutionen. Tyska förbundet har nemligen fordrat, på grund afholsteinska ständerförsamlingens förut i Frankfurt gjorda framställningar, fullkomlig beslutanderätt, naturligen med de i konstitutionen påbjudna inskränkningar. Då hertigen af Holstein såsom konung af Danmark ej kunde, för detta senare rikes oathängighets skull, medgifva denna ständerförsamlingens fordrade rätt i andra frågor än sådana, som endast anginge hertigdömets egna inre angelägenheter, och då han likväl som hertig af Holstein ville se till godo sina underlydandes i detta hertigdöme önskningar, vidtogs denna inledning till en afsöndring, som anbefalles i förut nämnda marskungörelse. Med Holstein afsöndradt från Slesvig och konungariket, ville konungen-hertigen bevilja holsteinska ständerförsamlingens fordringar i afseende på hertigdömets inre angelägenheter och i allmänhet sålunda tillfredsställa tyska törbundets synliga och berättigade anspråk. Då nu detta förbund, det oaktadt, anser hertigen af Holstein ej bafva tillfredsställt förbundsaktens påbud, ligger deri, enligt hans uppfattning, en kränkning at hans hertigliga rättigheter och han anser sig derföre kunna med väpnad hand motsätta sig en exekution, hvilken beröfvar honom all myndighet i hertigdömet och lägger den i händerna på tyska civilkommissarier. Denna uppfattning gifver honom krigets rätt, att utkräfva af tyska förbundsdelar ersättningssummor för hvad som honom genom den olagliga exekutionen beröfvas; och enligt denna rätt skall beslutet vara fattadt, att låta danska flottan uppbringa tyska handelsfartyg, om än icke helt och hållet blockera de tyska förbundshamnarne. Det motstånd hertigen af Holstein kan göra till lands måste vidtagas i enlighet med