Göteborgsposten – 14 oktober 1863, sida 2

mer än en gång om dagen stängde hon in sig i sitt rum och öppnade det skrifbord, der hon förvarade Launcelot Darrells skizzer och sin aflidne fars bref. Hon såg på dessa papper, som om hon fruktat att någon dämonisk makt skulle beröfva henne dem, innan de tjenat henne som verktyg för hennes hämndlystnad. Så förflöto de ledsamma dagarne mycket trögt. Första veckan nnder Richards vistande på Tolldale förflöt, och det gjorde äfven den andra; man var i medlet af Februari, och ännu var intet uträttadt. Eleanors helsa började lida af denna orons och otålighetens ständiga själsfeber. Hennes man såg henne bli blekare och magrare med hvar dag, en hektisk rodnad öfvergöt hennes kinder vid minsta sinnesrörelse, men med undantag af dylik tillfällig färgskiftning, var hennes ansigte marmorblekt. Hennes man såg detta och grämde sig öfver den förändring hans unga hustru undergått. Hans bedröfvelse stegrades genom de ogrundade misstankar och tvifvel, som alltid plågade honom. — Hvarför är Eleanor sjuk? Hvarför är hon ledsen? Denna sista fråga gjorde han sig tusende gånger om dagen oeh besvarade den alltid någorlunda i samma väg. (Forts.)