Göteborgsposten – 13 oktober 1863, sida 2

Rosa. Jag är fasligt svartsjuk på Rosa — ja det är jag Launcclot, och det tjenar till ingentiug att du säger det dt aldrig var kär i henne, och att du blott tyckte om henne derföre att hon tjente till modell som en vacker landt slicka. Det skulle ingen i verlden kunna tro — är de icke sannt, mr Thornton? Är det icke sannt, Eleanor? Näl en konstnär målar samma ansigte många ganger, så mäste han vara kär i originalet — mäste han icke det? Ingen svarade pa den unga flickans ifriga fragor Launcelot smålog och snodde sin mörka mustasch mellar sina fina qvinliga fingrar. Lauras uppenbara beundran fo honom behagade honom mycket, och hau började bli kär henne pa sitt vis, hvilket var mycket beqvämt. Eleanor sag på sin mans myndling med ett eget an sigtsuttryck, en sträng obarmhertig hlick, sem icke badud godt för den unga arftagerskan. — Hvad frågar jag efter denna narraktiga ficka tycke, när det är fråga om min fars död? tänkte hon Hvad bryr jag mig om att hon kommer att lida? Må ja erinra mig hur bittert han led, ma jag erinra mig de långa natt, da jag satt uppe och vantade på honom — dei förfärliga natt, då han förtvillade ch dog! Minnet af dett skall säkert utestänga hysrje tanke på medlidande frar mitt hjerta. Kanske behöfde Eleanor Monckton räsonnera så met sig sjelt. Det skulle kanske bli svårt för henne att vid hälla sin hämndplan, om på den väg hon skulle vandr denna flickas hjerta mäste trampas — denna lilla barns liga, oskyldiga, förtroendefulla varcise, som från den stund