Göteborgsposten – 12 oktober 1863, sida 1

verk, tänkande på huru många mil han måst betäcka, sedan han först handterade penslar och kluddade stycken af himlar och skyar på duken för den förnämste dekorationsmälaren på Phoenix. Jauncelot Darrell stod med målarestången i handen och log förnämt nedlåtande mot kleanors anspråkslöse vin. — Detta är väl mycket olika hvad ni är van vid, kan jag tro? sade han, ett annat arbete än edra pantomimscener, era den oupphörliga lycksalighetens och den ständiga belåtenhetens grottor, der vattenfallen äro paljetter, sydda på hvita remsor och de molnfria himlarne äro at blått gasoch silfverpapper. — Men vi måla icke alltid förvandlingar, svarade mr Thornten, förargad öfver artistens eleganta öfversitteri, för dekorationsmålning behöfs annat än nysilfver och en limpenna; vi måste ha litet reda på perspektiv och ha någon ide om färger. Några of mina medbröder ha blifvit ganska goda landskapsmålare. Apropos, ni har väl icke slagit er på landskap? — Jo, svarade Launcelot Darrell likgiltigt. Jag har försökt mig med landskap, men det intresse, som menniskan väcker — detta intresse, mr Thornton, gifver mycket värde åt en tafla. I min tanka borde en tafla vara cn saga, en dram, ett tragedi, ett poem, kort sagdt, nagot, som förklarar sig sjelf utan tillhjelp af katalog. — Alldeles — ett epos i miniatyr, svarade Richard Thornton litet tankspridd. Han såg Eleanors forskande blickar fästade på sig och visste att med hvart ögonblick hennes förtroende till honom sjönk. Då han såg sig om