Göteborgsposten – 12 oktober 1863, sida 1

ske för första gången i sitt lif få begrepp om konstens högre regioner. Launcelot Darrell gick före sällskapet till det trefligt möblerade rum, som han kallade sin atelier. Rosalind och Celia innehade ännu hedersplatsen på stafletten. Mr Darrell arbetade stundom flitigt, men på det spasmodiga sätt, som hindrar framatskridandet. Den entusiasm, som den ena gången qvarhöll honom vid taflan, långt sedan skymningen erinrat honom om att lemna den, öfvergaf honom helt och hållet den andra och följdes kanske af en attack af missnöje med honom sjelf och hans konst, som höll honom sysslolös under flera veckor. Han berömde sig af denna nyckfullhet och nedsatte förmågan att arbeta träget och oafbrutet såsom något utmärkande snarare handtverkaren än artisten. Han gjorde sig en förtjenst af de långa lättjans mellantider, under hvilka han väntade på hvad han kallade inspiration ; och han förde sin mor bakom ljuset genom sina stora ord om allvar, samvetsgrannhet, vördnad för konstens höghet och många andra vackra fraser, hvarmed han ursäktade det enkla faktum att han var lat. Således smålog Eleunor Vane, som den sorgsna Rosalind, ännu vemodigt mot en smilande Celia — det hade, i parentes sagdt, varit omöjligt att hindra miss Mason från att taga på sig det tillgjorda smil, hvarigenom en cufaldig modell röjer att den ej kan glömma, att dess porträtt tages för att lemnas åt efterverlden eller åt möbelhandlare från en ofulländad fond klädd i en drägt ofulländadt atlas och sammet. Mr Thornton undrade på detta, när han såg på den unge mannens