Göteborgsposten – 8 oktober 1863, sida 1

Gubben hade da gjort ett testamente eller ock ämnade han göra ett. Det var åtminstone godt att veta, tyckte de. Farhagan att deras farbror skulle dö utan att ha gjort ett testamente och således lemna egendomen åt Launcelot Darrell hade plågat dem mycket. Ja, bästa mrs Monckton, upprepade mr Maurice de Crespigny. Jag skall testamentera er detta porträtt. Det äger intet värde i sig sjelf, men jag vill att ni efter min död cj skall erinras om mig genom något annat än edra egna ömma känslor. Ni har varit intresserad af mina berättelser om Georg Vane — som med alla sina fel, hvilka jag gerna erkänner, var bättre och lyckligare utrustad än jag — och det skall kanske stundom roa er att sc på det porträttet. Ni har kastat en solstråle öfver min dystra stig, dyra vin, tillade sjuklingen, utan att fråga efter att denna anmärkning ej var smickrande för hans tillgifna vär lerskor, och jag är er mycket tacksam. Om ni vore fattig, skulle jag testamentera er penningar. Men nu ir ni en rik mans hustru, och jag har redan disponerat min förmögenhet. Jag har cj rätt att använda den efter behag; ig har en pligt att uppfylla, en pligt, som jag anser helig och oeftergillig, och jag skall uppfylla den. Gubben hade aldrig förut sagt så mycket om det sätt hvarpå han ämnade använda sina penningar. Systrarna sutto och stirrade på hvarandra med häftig andedrägt och bleka ansigten. Hvad betydde dessa yttranden? Det var ju klart att de skulle få ärfva förmögenheten. Hur skulle Maurice de Crespigny kunna ha en pligt att uppfylla mot någon an