Göteborgsposten – 8 oktober 1863, sida 1

kosta i dag. Det visade Eleanor en blond yngling mec klara, blå hoppfulla ögon. Det var skuggbilden af henne: aflidne fars ungdom. Hennes ögon fylldes med tårar, då hon såg på de lilla elfenbensporträttet i dess aflånga fodral af glatt röd saffian. — Krokodil! tänkte den ena af systrarna. — Sykophant! mumlade den andra. Men just denna miniatyrmålning gaf anledning till de yttrande, som så mycket lugnade de begge damernas far hågor. — Ja, sade Maurice de Crespigny, detta porträtt må lades för sextio är sedan. Georg Vane skulle ha vari nära åttio år, om han ännu lefvat. Jaha, nära åttio år min dyra vän. Ni kan kanske icke sjelf se huru lik ni är det porträttet, man mirker sällan sådana likheter. Mor gossens ansigte liknar ert, och ni återkallar mina ungdoms minnen, alldeles såsom doften från någon gammalmodig blomma som vår tids trädgårdsskötsel förvist till en bon des täppa, erinrar mig om den gräsplan, der jag lekte vic min moders knän. Vet ni hvad jag ämnar göra, mrs Monckton? Eleanor höjde ögonbrynen med ett skälmskt löje, som betydde: det är omöjligt för mig att gissa hvad som fallit er in att besluta. — Jag ämnar lemna er denna miniatyrmålning genom mitt testamente. De ogifta systrarna sprutto till på en gång träffade af samma sinnesrörelse, och deras blickar möttes.