Göteborgsposten – 5 oktober 1863, sida 1

— dX.44 sQ,hhhh.i,—w—————————————— enkla förmak för lång tid sedan — ett år tyckes en adertonårig qvinna mycket långt — och förekommit henne som ett slags intellektuell musik. Hade hon icke ständigt varit upptagen af den ide, som så beherrskade henne, att hennes tankegång blef enformig, skulle hon med smärta iakttagit den förändring, hennes man undergått. Men som det nu förhöll sig, betraktade hon sin missräkning som något aflägset, som något hvilket hon kunde tänka på och sörja öfver längre fram, när hon fullbordat sitt lifs vigtigaste uppgift. Men under det svalget mellan den unga hustrun och hennes man blef dagligen större, gjorde denna stora angelägenhet inga framsteg. Dag efter dag, vecka efter vecka förflöt utan att Eleanor Monckton fann sig närmare sitt mål. Hon hade aflagt flera besök på Hazlewood; hon hade spelat sin roll så godt hon kunde, men hon kunde ej uträtta mycket, der framgången berodde på förställningskonst. Hon hade noga observerat och frågat Launcelot Darrell, men hon hade icke erhållit en skymt af ett bevis att framdraga för Maurice de Crespigny, om hon ville anklaga hans brordotters son. Nej, Hvilka hemligheter som än dolde sig i den unge mannens bröst, så var han försigtig nog att göra alla Eleanors Moncktons försök fruktlösa. Han hade så fullkomlig sjelfbeherrskning, att han kunde låta bli att röja sig genom både blickar och tonfall. (Forts.)