Göteborgsposten – 5 oktober 1863, sida 1

att säga honom, som jag ej fick höra, och derför skickade de bort mig. Ni bjuder väl honom till middag? — Nej, svarade advokaten skarpt. Launcelot Darrell höll Eleanors hand några ögonblick, innan han släppte den. — Jag vill vara vän med er, mr Darrall, sade hon, jag vill komma till Hazlewood i morgon för att se edra målningar, om jag far. Jag vill sc hur det går med Rosalind och Celia. Hon hatade sig sjelf för sitt hyckleri. Hvarje ädel känsla i bennes själ reste sig mot denna falskhet. Men detta var endast en naturlig del af det onaturliga företag hon åtagit sig. XXIX. Vakthållningen. Två par svartsjuka ögon hade ständigt spionerat på Eloanor Monckton alltifrån den oktobereftermiddag, då advokaten och Laura Mason stått bredvid hvarandra och sett på de tvenne gestalterna vid solvisaren. Gilbert Monckton var för stolt att klaga. Han lade sin mannaälders sköna förhoppningar i samma graf, som förvarade hans ungdoms krossade drömmar. Han böjde hufvudet och fogade sig i omständigheterna. — Jag misstog mig, tänkte han; det var orimligt af mig att tro, det jag vid fyrtio års ålder skulle kunna vinna