Göteborgsposten – 3 oktober 1863, sida 1

löstes efter nyligen slutad sejour i Westerås vara engagerad, och bland de förnämsta qvinnosidan nämna vi dessutom fru Lundgård hvilken efter slutad sejour härstädes lemnadt lettorholmska sällskapet. — IIr Roos mec sällskap afreste i onsdags från Stockholm hvarest under sommaren representationer gif vits å Djurgårdsteatern, och begaf sig til Gefle, der han qvardröjer i 3 veckor för at sedan öfversara till Ilelsingfors och under hösten och vintern spela på dervarande Årkadiateater. IIr R. börjar i Gefle med Små händer, men torde dock lyckas att så fickorna fulla, alldenstund han har godt sällskap och präktig repertoar. Han ger bland andra stycken ätven ÅIsin Ondes niccer, en pjes som lär vara något riktigt tusan-djefligt och följaktligen nog skall komma att slå an på gelleboarne. — Smitt Bergströmska sällskapet har under sommaren grasserat i Jemtland, derilrån lär sällskapet komma att gifva sig af till IIelsingland. Återstå nu Novanderska sällskapet, hvilket äfven lär finnas någonstädes norrut, det s. k. Finska bolaget, hvars vistelseort för närvarande ej är oss bekant, samt qvarlefvorna af förra Novanderska sillskapet, under hr Rylanders direktion, hvars öde ätvenledes är oss okändt. — För andra kringresande artister af diverse slag som för närvarande uppehålla sig i Sverige, vilja vi en annan gång redogöra. Under veckan har det sista, stängslet som afundsjukt dolt de pågående brobyggnaderna börjat talla; ännu några dagar, och tyska brygan skall ha tillkämpat sig samma frihet som kämpebryggan och de öfriga nya broarne redan länge ätnjutit: hon skall snart öppna sin famn för de skutor, som vilja söka skydd der inom, hon skall med undergitvenhet tillåta den trasikerande allmänheten trampa henne under sina fötter — kort sagdt, vår stora hamnkanal skall snart komma att erbjuda en högst ståtlig anblick, icke minst lysande om aftonen, sedan de många å och bredvid bryggorna placerade gaslyktorna blitvit tända och återspegla sin glans i vattnet. Ensam, grå och skröplig står hon der nu, den gamla Lejonbryggan, en bitande ironi på sitt eget namn. Det förefaller en som den gamla puckelryggiga figuren med den hos ålderdomen vanliga klandersjukan skådade omkring sig på de i föryngrad gestalt prunkande rivalerna och med en tung suck reciterade Valerii ord: I mina dar På jorden rätt och ordning var.