Göteborgsposten – 2 oktober 1863, sida 2

som jag ej far höra. Jag undrar blott hvad det kan vara för hemligheter. Du, Eleanor, har icke varit bekant med mr Monckton en dag längre än jag, och jag kan icke besripa hvad han kan ha att säga dig. Efter denna protest lemnade miss Mason de begge wudra och sprang bort till huset. Hon fällde nagra tysta tärar bakom en stor grupp krysanthener. Han bryr sig icke det ringaste om mig, mumlade hon, i det hon torkade ögonen. Det är elakt af mrs Darrell utt ljuga så. Jag känner precis hvad den stackars Gulnare maste ha kännt, när korsaren var så ohöflig mot henne, sedan hon begätt ett mord för hans skull. Eleanor och Launcelot gingo långsamt ur allen bort mot en gammal solvisare af besynnerlig form och betäckt med mossa, som småningom krupit öfver de grå stenarne. Här stannade den unge mannen vid den mossbevuxna piedestalen och stödde armbågen på den förfallna solvisaren. — Eleanor Monckton, jag har kommit hit i dag för att säga er att ni behandlat mig mycket illa. Den unga hustrun rätade stolt på sig. — Hvad menar ni? trågade hon. — Jag menar att ni bedragit mig. — Bedragit er! — Ja. Ni gäckades med mig. Ni lyssnade till min urlelesförklaring. Ni lät mig tro att ni älskade mig. — Mr Darrell! — Eleanor, ni gick äunu längre, ropade den unge mannen häftigt, ni älskade mig. Giftermålet med Gilbert Monckton, som är tjugo år äldre än ni, är föranledt af