Göteborgsposten – 2 oktober 1863, sida 2

af ett visst allvar, vittnande om hemlig sorg. Han hade på sitt sätt varit kär i Eleanor Vane och hade god lust att hämnas för att hon öfvergifvit honom. Haus mor hade efter Eleanors giftermål uppriktigt sagt honom orsaken till denna hennes handling. — Jag kommer för att gratulera er, mrs Monckton, sade han i en ton, som var eguad att såra den unga hustrun på det djupaste, men som liksom allt annat, hos den unge mannen hade något afttekteradt, en melodramatisk ton, som förtog effekten. Jag skulle ha kommit med min mor, da hon häromdagen besökte er, om icke — Han tystuade och kastade på miss Mason en blick full af illa doldt missnöje. — Får jag tala med er i exsamhet, mrs Monckton, frågade han. Jag har något särskilt att säga er. — Det kan ni väl säga i Lauras närvaro. — Nej, hvarken i hennes eller nagon annans. Jag måste tala med er ensam. Miss Mason sag på föremålet för sin beundran med ett vemodigt uttryck pa sitt barnsliga ansigte. — Hvad han är grym mot mig, tänkte hon; jag tror verkligen att han är kär i Eleanor. Hvad det är syndigt af honom att vara kär i min förmyndares hustru! Mrs Monckton försökte ej att afslå den unge mannens begäran. — Jag har ingenting emot att höra hvad som ni har att säga mig, sade hon. — Det är bra, sade Laura. Ni kan lita på att jag nog skall gå min väg, om ni vill tala om hemligheter,