Göteborgsposten – 2 oktober 1863, sida 1

————— AL han med detsammas tillkomst hade sina särskilda biatsigter. Men detta program befanns ganska snart alldeles icke hållbart, och hvad värre var: det inneslöt fröet till den osämja, som sedan alstrat flera obehagliga strider inom ståndet. IIr Björcks parti (jag kallar det så för korthetens skull, till skillnad från hr Murens, ehuru, som Jag förut antydt, ingen af dessa i egentlig mening åär chef för det parti som de hvardera tillhöra) dominerade elektorsoch utskottsvalen inom s:åndet, och förutsatt att hr Björck på dessa val och särdeles på utskottsvalen utöfvade stort inflytande, så förfor han dervid, särdeles för sin egen del, föga väl betänkt, en omständighet hvarpå bör läggas vigt, emedan den torde bekräfta hvad ofvan yttrats: att hr Björck visserligen är partiman, men icke intrigör. Emedan ledamotsplatserna i statsutskottet äro de mest eftersträfvade, hufvudsakligen derföre att detta utskott förfogar öfver statens medel, är det fullt behörigt att hvarje stånd der insätter sina största kapaciteter. Men denna regel följdes icke noggrannt af pluraliteten bland borgarståndets elektorer. Åtskilliga ledamöter insattes der, utan tvitvel ganska aktningsvärda, men icke i lika grad utrustade med de utmärkta egenskaper och insigter som dessa platser taga i anspråk. Att hrr Björck och IIjerta, hvilkas stora erfarenhet och insigter af alla erkännes, skulle vara sjelfskrifna der, var en gifvon sak. Hr Wallenberg, öfverallt användbar, insattes der icke af samma skäl, utan derföre att han truktades såsom ledamot i Bankoutskottet, der han antogs kunna vrida om hufvudet på de öfriga ledamöterna, dem ovetande naturligtvis. Hr Berger hade sutit i statsutskottet flera riksdagar i rad och egde således åtminstone häfden för sig. Mot hr Ekholms placering der, åberopades deremot, och icke utan skäl, att han var mindre lämplig just inom det utskott der arbetet är så ytterst ansträngande och der både ihärdighet och uppmärksamhet äro af nöden. Men om än för hr Ekholms val kan åberopas hans ålder såsom riksdags man och obetvingliga sjelfständighet jemte hans ådagalagda förmåga under en förfluten tid, så kan deremot icke nekas att hrr Kistners, Wistelii, Grenanders och Sträles inrymmande i statsutskottet tillkom genom en partimanöver och borde betraktas för mer än, ett fel af de maktegande, hvarför också åtgärden med skäl väckte både förundran och missnöje. De äro, jag upprepar det, ganska respektabla; men ingen af dem lärer göra anspråk på att blifva räknade till de verkliga kapaciteterna inom ståndet, icke ens hr Stråle, som inträdde i borgarståndet med ett visst renommåe, men som företrädesvis gjort sig bemärkt derstädes dels genom ett superlatift sjelfförtroende, dock ej grundadt på deremot svarande insigter eller erfarenhet, och dels genom hvad fransmännen kalla flux de bouche. Det skulle innebära ett allt för stort underskattande af hr Björcks parti, om man ville påstå att inom detta icke skulle förefinnas personer med större förmåga än den som sistomnämnda fyra ledamöterna besitter; men om nu än mot all rimlighet så var fallet, är det dock obestridligt att borgarståndet egde åtskilliga andra verkliga kapaciteter, hvilka ännu vid riksdagens början icke hade slutit sig till någotdera partiet, eller åtminstone icke absolut förenat sig med det Murnska partiet, hvilka ganska väl och tvifvelsutan bättre än de oftanämnde fyra, skulle fyllt de lediga platserna i statsutskottet. Omedelbart efter det utskottsvalen inom borgarståndet blifvit bekantgjorda (valen till ledamöter i de öfriga utskotten föranledde ät ven åtskilliga anmärkningar) inträffade den i