Göteborgsposten – 1 oktober 1863, sida 1

— Var så god och blif icke så ond på mig, sade hon. Jag vet nog att jag icke uttrycker mig tydligt. Jat tror att det kommer sig deraf att jag brukade låta de an dra fickorna skrifva mina krior — ni vet att de kall: uppsatser öfver gifna ämnen krior — när jag var i pensionen. Jag menar att Eleanor talade icke om er son om hon vore kär i er — icke som jag talar — icke son jag skulle tala — om jag vore kär i någon, tillade der unga flickan rodnande starkt, då hon rättade sig. Miss Mason gjorde sig blott en föreställning om de yttre tecknen till den stora passionen. En hemlig celler obesvarad böjelse, som icke uppenbarade sig genom täta citationer af Percy Shelley och Letitia Landon var något mycket hvardagligt i hennes tanka. Mr Monckton ryckte på axlarne. — Hvem har sagt att ni förstår att bedöma hur en qvinna skall tala om den man, hon älskar? sade han skarpt Min hustru är för blygsam att yppa sin böjelse för en man. Apropos, miss Mason, har ni lust att flytta till Tolldale. Laura såg med oförställd förvåning på sin förmyndare. — Flytta till Tolldale? upprepade hon. Jag trodde att ni tyckte illa om mig. Jag trodde att ni föraktade mig, derföre att jag är så barnslig och obetänksam. — Skulle jag förakta dig, tycka illa om dig, Laura? ropade Gilbert Monckton. Mitt stackars kära barn, hvad jag måste varit hård mot dig, om jag nånsin kommit dig att tro något sådant. Jag håller mycket af dig, tillade han, allvarligt läggande handen på flickans hufvud, medan