Göteborgsposten – 28 september 1863, sida 1

Juristen såg med beundran på hennes glödande ansigte, som rodnat i följd af hennes starka sinnesrörelse. Hon tänkte på sin fars död och på de hundrade pund, som vunnits från honom den natt, då han tog lifvet af sig. j — Nej, tänkte mr Monckton, hon kan ej vara girig. Denna lifliga af ögonblickets ingifvelse ledda qvinna kan ej göra sig skyldig till någon uppsåtlig låghet, och hvilken uppsåtlig låghet vore värre än den qvinnas, som gifte sig af usla ekonomiska beräkningar, dårande sin make genom låtsad tillgifvenhet för att sålunda skaffa sig en bättre samhällsställning. — Om jag, tänkte Gilbert Monckton, vunnit hennes hjerta i dess obefläckade friskhet, vill jag låta mig nöja, om än det unga hjertat tyckes kallt. Hon skall älska mig mera med tiden. Hon skall lära att hysa förtroende till mig och sympatisera med mig. Genom sådana argumenter försökte mr Monckton att öfvertala sig — något som stundom lyckades honom — att hans unga hustrus distraktioner och tankfullhet voro något helt naturligt, att det var blott en ung qvinnas tankfullhet, som är ovan vid sin nya ställning och kanske litet förvirrad af ovanan dervid. Men på morgonen den förste oktober varseblef Gilbert Monckton en förändring i Eleanors sätt, och den morgonen slog dämonen sig ned för beständigt på juristens axel. Mrs Monckton var ej mera allvarlig och liknöjd. En feberaktig otålighet, en plötslig liflighet tycktes ha bemiktigat sig henne. (Forts.)