Göteborgsposten – 28 september 1863, sida 1

slutandet af så många äktenskapsköp, hvari de låga beve kelsegrunderna framträdde lika öppet som vid någon bo skapsanktion i Smithfield? Hvem visste bättre än han at sköna och oskyldiga flickor gåfvo bort sin skönhet oc! oskuld mot vissa vilkor uppsatta af allvarsamma lagkarla och kopierade på pergamenter af viss valör? Detta visste han, och i sin dåraktiga stolthet had han sagt till sig sjelf: Just jag skall bli undantaget frå den allmänna regeln. Den flicka jag gifter mig med ä fattig, men hon skall endast af min kärlek, min redlig het och min hängifvenhet lata beveka sig att bli min, och dessa skola tillhöra henne så länge hon lefver. Detta hade Gilbert Monckton sagt, och redan had en hånande dämon slagit sig ned på hans axel på allvar för att ständigt hviska försåtliga misstankar i hans öra och ständigt fylla hans själ med dunkla farhågor. Eleanor hade icke tyckts vara lycklig under smekmå nadens få veckor. Hon hade tröttnat vid de ofantlig: sandfälten, som lågo flacka och öde under septemberhimlen; hon hade tröttnat vid den enformiga linie, som be gränsade det grå hafvet. Hon hade icke sökt dölja at hon leddes, men hon lät sin man ej veta den hemliga or saken dertill, hvilken låg i hennes feberaktiga otålighet at återkomma till Hazlewood och göra de apptäckter hon ville göra före Maurice de Crespignys död. Hon hade sonderat sin man rörande den gamle man: nens helsotillstånd. — Tror du att mr de Crespigny kommer att lefvå länge? frågade hon en dag.