Göteborgsposten – 23 september 1863, sida 2

Vane stod med ansigtet otrunget vändt mot sin fefmans och gestalten lätt stödd mot en af de smärta pelarne framför omakarens bod. — Uvad är det, som du vill säga mig, dyrasto Elenor? frågade mr NMonckton, när hon teg och såg tvekande på honom liksom om hon icke visste hvad hon skulle säga honom. — Jag vill säga er att jag gjort mycket orätt — att jag bedragit er. — Bedragit mig! Eleanor! Eleanor! Hon såg huru advokatens ansigte bleknade i månskenet. Ordet bedrägeri hade en så förfärlig betydelse för honom. — Ja, jag har bedragit er. Jag har dolt något för er, och endast med ett vilkor kan jag säga er det nu. — Med hvilket vilkor? — Att ni låter hvarken mr Crespigny eller mrs Darrell veta det innan jag gifvit er tillåtelse dertill. . Gilbert Monckton smålog. Hans plötsliga farhågor förjagades af det ärliga i flickans röst och det allvarliga i hennes väsende. — Icke säga det för mr de Crespigny eller mrs Darrell? sade han, det kan du väl lita på att jag ej gör. I Hvarför skulle jag säga dem något som rör dig och som du vill att jag ej skall låta dem veta. — Ni lofvar det då? — Det gör jag visst. (Forts.)