Göteborgsposten – 22 september 1863, sida 2

na talat så länge, helst då isen var bruten, och det vigiga steg (som han så länge funderat på och så länge undvikit) verkligen taget. Det förekom honom som om en öfvernaturlig makt återgifvit honom hans ungdom — en makt visserligen osynlig men påtagligen befintlig i det torftiga huset i Bloomsbury. Hans ungdom återkom, de tjugo årens andliga spindelväfvar bortsopades af en välvillig hexas qvast. Länge hysta fördomar, med förkärlek bibehållna tvifvel och misstankar utplånades ur hans själ, lemnande taflan ren och blank sådan som den varit, innan den skugga kommit, som förmörkat en så stor del af denne mans lif. Den misantropiske advokatens förvandling genom den sanna och rena kärleken var nästan lika hastig som Sauluss omvändelse. Under tjugo år hade han hånat qvinnorna och männens tro på dem, och nu efter de tjugo årens förlopp trodde han åter på dem, och lemnande det fängelse, han byggt åt sig sjelf, sträckte han ut sina lösta vingar och var fri. (Forts.)