Göteborgsposten – 19 september 1863, sida 1

de skola draga jemnt åtminstone tills de drag härifrån. Krönikeskrifvaren gående berätta ett par anekdoter: kan ha flera mer och mindre betydande anktioner egt rum, såväl privata, som tulloch upphandlingsauktioner. Deribland har äfven förekommit till försäljning det hö som kan vara att skörda å tingarne inom Nya begrafningsplatsens område, hvilken anktion hölls å Sjelfva begrafningsplatsen. Någon, som läste annonsen härom, yttrade: här skulle med skäl såsom motto kunna begagnas den gamla bibliska satsen: allt kött är hårDen salka sedel som under veckan utprånglats här staden invexlades, som man torde erinra sig, al en garfvaremästare från Borås. Det är anmärkningsvärdtr, menade en person som hört omtalas saken, vatt garfvare alltid väljas till syndabockar af salskmyntare; sör någon tid sedan inträllude äfven att en garfvaremästare narrades med en falsk sedel Det kommer sig väl derutaf, anmärkte en annan, ratt ingen gör sig samvete af att skinna en garlvare. IIandlanden Pi tillåter sig att i förbiUnder vecigren härstädes, som för ut i G.-P. omnämnts ett vådaskott, har si idit å Allmänva Sah : : o iga förhållanden, å vill fästa de många åsom illa skadad genom ir några dagar sedan aflIgrenska sjukhuset. Ned denna sorgliga händelse sammanhänga åtskilhvilka krönikeskrifvaren välgörande och bättre lotu samhet, hvilka fintade innevånares uppmärk nas inom vår stad och aldrig hålla sina hjeran slutna för de saderoch moderlösa. som med bönfallande blickar bedja om skydd och vård. I våras afled den nu bortgångne amiljesfadrens maka, och den olycklige stod ensam i kretsen af 9 oförsörjda barn, a hvilka några ännu i hög grad voro i behof af moderlig ledning. Den på kärlekspanter rike men på jordiska medel arme familjetadren kunde med knapp nöd förtjena det bröd hans kära behösde. men det gick ändock, och lyckli voro de små, som ännu hade sin far att lita sig till. Då inträffade olyc händelsen med vådaskottet och bredde sorgens tunga dok ånyo öfver en nu alldeles värnlös twmilj. Fadren och modren äro borta — och ensam står der barnakeden. Men på de smås anleten saknas kanske den annars så tilldragande rundningen på kinderna, det glada leendet på läp parne — smärtan och saknaden ha måhända redan i några af dessa kinder gjort sina urholkningar, och å läpparne har möjligen bristens bitterhet ersatt naivitetens glada leende med de bekanta dystra strecken. Man blir så lätt gammal då man lider. Man blir äfven så fort erfaren, och en mörk erfarenhet af lifvet framträder alltid i sorgsna skuggor uti själens spegel. Och tänk, 9 st. sådana själaspeglar, hvilka ännu borde vara ofärdunklade och endast återgilva bilderna at obekymrade lekar. af glädje och gamman! Det fanns en gång en hurgen familj, bestående af man och hustru. De voro ensamma de båda, och deras komfortabla våning låg mot norr. Det var blott sällan som någon solstråle trängde dit. Oaktadt de granna möblerna, de moderna franska tapeterna, de mjuka mattorna och mera, var det dock rätt glädjetomt derinne i våningen. Der var så ödsligt och så kyligt. Och det välmående paret kände det äfven omedvetet, och derföre var det något som fattades. Då kom en dag ett litet futtigt barn och knackade sakta på dörren. Denna öppnades. Den lilla sorgklädda trädde in och bad så bönligt med tårfyllda ögon hvilkas blickar kunnat tränga genom starkare pansrade hjertan än det äkta parets, om hjelp och skydd. Hon saknade allt här i verlden den lilla. De båda makarne sade ingenting till hvarandra, de blott vexlade blic kar och logo, innerligt, och det var längesedan de lett så så frågade de den lilla om hon ville stanna hos dem. Denna kysste tacksam deras händer, bad Gud välsigna dem och blet så hjerteglud. De båda makarne kände det nu varmt både inom och omkring si De hade aldrig haft det så hemtrefligt förr, tycks te de ...och se, det var så ljust i den lilla våningen, som om dess fönster aldrig lega mot norr. Så fångar man på bästa sättet en solst åle