Göteborgsposten – 19 september 1863, sida 1

—— 9nA ——————— Vi ha haft marknad, ja; det är dock i sjelfva verket något ganska kostligt en sådan der marknad i Göteborg, rikets andra stad och förnämsta handelsstad, der allt hvad man för penningar kan önska sig dagligen finnes att tillgå. Det må så vara att vissa tider på året böra vara bestämda för allmogen som bor i aflägsnare trakter från Göteborg, men der likväl har afsättningsplatsen för sina varor, att, säga Vi, vissa tider äro bestämda, då bönderna veta att de med säkerhet kunna afyttra sina produkter för att inköpa de förnödenhetsartiklar som de sjelfva ej ega tillgårg på; må gerna fiskmarknad, kreatursmarknad och väfmarknad på lämpliga tider ega rum, men hvartill tjenar det att en mängd gamla rucklen till marknadsstånd släpas fram till platsen vid Bazarbyggnaden å Kungstorget? Månne detta ej göres snarare tilltölje af den gamla plägseden än, derföre att det verkligen bringar de respektive ståndspersonerna någon synnerlig sårtjenst, den de skulle gå miste, om i händelse de ej etablerade dessa tillfälliga silialbutiker Vi tro det ej, och bästa beviset är att marknadsståndens antal för hvar gång minskas: vi lyckades denna marknad ej upptäcka mera än bortåt tretio stycken. Naturligtvis funnos minst lika många sälj men åtminstone var sallet så då krönike skrifvaren besökte marknaden — knappt haltva antalet köpare. De handlande, sabrikanter och handtverkare, som från andra städer hitkomma, kunna ju så gerna begagna sig af de bodar, som finnas i den del af bazaren som vetter åt vallgrafven och hvilka till stor del eljest äro obegagnade. Som sagdt, må de der gamla gengångarne med snaraste komma bort, de hatva länge nog hållit stånd mot nya tiders smak och ändrade förhållanden. Låtom isven oss proklamera: Bort med stånden! För någon tid sedan hände det sig att den nyinrättade omnibus — den s. k. omstoppade wursten Som underhåller förbindelse mellan staden och Gamlestaden, en aftonqvist i skumrasket vid Redbergslid blef ötversallen — ej af ett band stråtröfvare ester italienskt mönster, utan af en pålkran. hvilken begagnades i och för vägomläggning. Ett tåg, som blifvit spändt tvärs öfver vägen, var anledningen till olyckshändelsen; intet varningstecken var utsatt och kusken, som ej anade tillvaron af detta streck i räkningen, visste ej ordet af förr än kranen som enbomb slog ned öfver honom, vagn och passagerare. Kusken blef illa skadad och vagnen nödgades tillsvidare inställa sina turer. hrönikeskrifvaren har, sanningen att säga, ej kommit att taga reda på huruvida den sedermera kommit i gång igen eller ej. En dylik händelse, fastän at mindre allvarsam art, inträffade i måndags med en af omnibusarne som går på linien Göteborg-Klippan. Då nemligen vagnen passerade under den tunnel hvilken såsom ruin efter en tillämnad satygslip befinner sig bakom Keillerska fabriken, hände sig att några bräder, tillhörande en ätvenledes tillämnad men af myndigheterna kondemnerad materialbyggnad ofvanpå tunneln, nedföllo på onmibusen. Lyckligtvis blef ingen dervid skadad, ehuru flera al passagerarne skrämda hoppade ur vagnen. Lyckligt var ock att de hästar som nyttjas till dragare för våra omnibusar redan för längesedan ha ungdomen och dess därskaper bakom sig och således ej så lätt bringas ur fattningen; ett par ystra fålar hade lätt kunnat taga saken hetare och menniskolif dervid kommit i fara. Med an ledning af dessa olycksfall citerade en per son den gamla latinska sentensen: aliqvid in omnibus, sed nihil in toto, men öfversättande den sålunda: Den som vistas i Omnibusen kan lätt blifva till intet. -År slutet godt är allt godt, säger ordspråket. De tvenne konkurrerande menageriegarne på Lorensberg ha nu blifvit så ense, latt de gemensamt till i afton arrangerat en stor Slut-fest i Lorensbergs park, hvartill proI grammet återfinnes bland annonserna. Ilär bjudes man på hornmusik — månne den vilde amerikanske bufleln ämnar deltaga häri? — ihåätre francais, lustballongsuppsändning. I pantomim, konstberidning m. m. allt för 50 söre och hälften för barn. Det har eljest varit rätt komiska situationer derute i Lorensbergsparken. Iläromastonen hade till Jonas menageri strömmat en hel hop åskådare, men Gantiers stod öde och tomt. Det var för mycket. Föreståndaren för G:s menageri beslöt derföre tillgripa en kraftåtgärd. Ilan klädde sig hastigt i ett par ormar, af hvilka den ene slingrade sig ett par slag om hans hals och instack sitt hufvud i hans mun, samt lät dertill den argaste blåsaren inom hornmusiken sItuta fanfarer och en liten pojke dunka på en trumma det mesta han orkade, — och det shjelpte: solkströmmen vände sig från Jonas -Joch hans rariteter, för att beundra den sig I med lejon och hyener innestängande gautier-Iske djurtämjaren; och i vildt raseri slog JoI nas igen boden och visade hvarken sig eller å