Göteborgsposten – 18 september 1863, sida 2

Från Utlandet. Rörande kampen i Polen uttalar sig nu Times i en ledande artikel, hvilken väl förtjenar uppmärksamhet. Bladet säger: Ryssland litar, såsom man vet, derpå, att vintern skall dritva polackarne ur deras gömstillen och tvinga dem att kasta sig inom dess stridskratters område. Det är emellertid ännu långt till vintern, och om kejsar Napoleon vill företaga sig något mera, än att blott göra föreställningar, har han ännu tid att gifva polackarne materiel hjelp, innan kölden tvungit dem till underkastelse. Det är ej tvilvel underkastadt, att en sådan främmande inblandning är det omedelbara mål, som polackarne hafva för ögonen. De hysa alldeles icke något hopp om att sjelfva kunna tillkämpa sig sitt oberoende. De veta mycket väl, att de skynda sitt sörderf till mötes, i det de rusa emot sina oförsonliga sienders bajonetter. Det ryska infanteriets oböjliga och obarmhertiga härmassor måste ovilkorligen krossa dem. Då de derföre hårdnackadt hålla upproret vid lif, göra de det icke i hopp om att besegra de truppkårer, som sändts emot dem, utan det är endast och allenast deras alsigt att upprätthålla oredan och göra det till en nödvändighet för Europa att skrida in, på dev icke dess egen trid och ro skall bli rubbad. De kunna ej med våld tvinga Ryssland eller Europa att uppfylla deras önskningar, och veta, att de ej heller kunna vänta understöd i hänsyn till deras lidanden eller rättigheter: men de tro, att både Ryssland och Europa efter hand kunna nödsakas att lyssna till dem. De massor, som hvarje dag utgjuta sitt blod vid Galiziens gränser eller i hjertat af konungariket, upptöra endast ett skådespel, som på afständ skall göra behörig verkan på det vestliga Europas ögon och samvete. Det är sorgligt att vara viltne till att en nation på detta sätt bortkastar sina ästa min i en kamp, som är alldeles förtvifad. Polen är en sjuk lem på Europas politiska kropp, och det utötvar ständigt ett törsvagande och upphetsande inflytande på det hela; men denna skada kan ej fullkomligt äkas, utan att andra sjukdomar, som äro ännu värre, kasta sig på kroppen. Ingen vill låta den sjuka lemmen sköta sig sjelf, men det innes ej heller någon, som vågar åtaga sig att kurera den. Det finnes blott en enda ultskär, som är obarmhertig nog att utan något vidare amputera den och hvilken helst skulle vilja beröfva den allt lif. Om vi läte ryssarne råda, skulle de i hast afhugga för oss den gordiska knuten och genom polackarnes utrolande göra slut på den polska frågan. England, Frankrike och Österrike