Göteborgsposten – 17 september 1863, sida 1

illkannagisva, det han nu kommit på andra ankar i fråga om räntans frihet. Hr IIjerta yttrade sig, i all korthet, förstås — han orkade icke hålla ut med mer än en timma. Säkert hade något af de otvannämnda skälen verkat af hållande från att uppträda t. ex. på kapten Mannerskants eller frih. Tersmeden hos adeln, hrr Lallerstedt och Renström i borgareståndet, doktor Sandberg och professor Selander i presteståndet och hvarför icke klockaren Rosenberg i bondeståndet — men ingen af dessa, ehuru erkända kännare i banksaker — Rosenberg dock mest i sin egenskap at sarfven — vårdade sig om att uppträda, de tyckte sig ha fått nog förut och visste att de skulle få än mer i följande dagens plenum. Det var en liten nätt historia den senaste från Upsala om professor Lindblad och kuggningen. Här har den gjort ett högst obehagligt uppseende, kanske allra mest derför att det var så länge sedan man så der offentligt fick höra något från den gode professor Lindblad. De kuggade voro fyra, neml. hrr Winroth (son till postkamreraren här) Willers, Rung — den fjerde har jag glömt namnet på. I thorsdags ankom hit en deputation från Upsala, för att hos h. exc. kanslern grefve Sparre klaga öfver professor Lindblads beteende. På enskild väg har jag i dag fått veta, att hr Winroth igår med heder bestod sin tentamen inför den af Konsistorium tillförordnade examenskommissionen — examen i morgon är naturligtvis blott en tom formalitet. De tre öfriga examinanderne lära deremot ej velat underkasta sig den nye examinatorn. — Man minns för åtskilliga år sedan huru i Upsala af en dåvarande adjunkt vid en tentamen en examinand blef behandlad. Då tendandus nemligen efter några minuters tentamen hastigt blef underrättad att han var kuggad small lika hastigt en väl applicerad örfil på tentators kindben; den tenterade kastade om lefnadsbana efter det han praktiskt gifvit tentator en lektion uti Åbevisning inför rätta — detta sätt att bevisakan visserligen ej försvaras såsom riktigt, men hvad kan man ej göra i ursinne af att se en person på detta sätt lättsinnigt leka med ens framtid. Tentanden blet sedermera medicine doktor, trots adjunktens, numera protessorns, bearbetningar för att stänga hans medicinska bana. — Det skall nu blifva intressant att se hvad universitetets kansler ämnar göra med hjelten i den ofvannämnda nyaste skandalhistorien, professor Lindblad. De båda universiteten täfla hvar i sin stad att ådraga sig uppmärksamhet, det lyckas dem också — på bekostnad af hvarderas anseende. Den nyutnämnda polismästaren hr Wallenberg är en kopist i Kongl. Justitierevisionsexpeditionen som ej sorvit bort sin lycka, som man säger. Att vid 34 å 35 års ålder vara polismästare i Stockholm är ändock att ha fått en position, som är något värdt med, och sedan att ha i kikaren någon landshötdingstol eller åtminstone tulldistriktschefsplats! Men hr Wallenberg förtjenar sin lycka, han är afhållen och aktad som enskild man för sitt angenäma, vänliga sätt och såsom polismästare har han gjort sig omtyckt mer än de flesta på denna högst svåra plats. — Men hvem skall nu blifva andre eller biträdande polismästare? Derom gissas hit och dit, man talar om rådmannen Öhnell, en skarp brottsmålsdomare, ja man säger älven att häradshöfdingen i Tjust hr Isbrand Nyman skulle vara en af kandidaterne — kanske dock talet derom mest sfåte fart derigenom att hr Nyman — han var biträdande polismästare för tå år sedan — just i dessa dagar vistas i staden. — Apropos polismästare, så vistas f n. här s. d. landshöfdingen Bergman. Det sä