Göteborgsposten – 11 september 1863, sida 2

Fran polska nationalkomiten 1 Paris hafva ansenliga förråder af charpi, linne, medikamenter och kläder afsändts till Polen. Tarzanowski har verkligen blitvit i grund slagen. Han har sjelf begitvit sig till Paris. Storfurst Konstantin säges skola begifva ull Wien och der aflägga besök hos kejsar Frans Josef. — Det låter fast otroligt. Sistlidne söndags middag öppnade Preussens Inrikesminister den beramade internationela statistiska kongressen med ett stort tal. På markis Aquilas förslag blef den provisoriska byrån utsedd till definitiv. Inrikesministern är hederspresident, men dir. Engel leder förhandlingarne. Samtliga 89 delegerade från främmande stater äro hederspresidenter. Protonotarier äro för de tyska protokollen hrr Böckh och Schwab, för de franska hrr Reymond och Boucher och för de engelska hr Hamilton. 283 deltagare ha infunnit sig. Konung Wilhelm skulle som i måndags emottaga hrr statistici. Preussiska regeringen skall vara sast besluten att under de nya valen hålla de med bestämdhet väntade debatterna om tyska frågan inom trånga gränser, och att, om Fortschrittspartiet skulle behålla sitt olycksdigra instytunde, suspendera författningen. Deremot tros hon vilja gifva efter i mindre väsentliga punkter. I Osterrike är förbittringen mycket stor mot Preussen med anledning af det sätt, hvarpå det österrikiska förslaget till förbundsretorm omtalats i Bismarcks motivering af deputerade upplösning. Den forne statsmannen i Italien, vice presidenten inom deputerade kammaren, La Farina, har aflidit d. 5 d:s. enligt Moniteur, har Frankrikes kejsare utnämnt mexicanske generalen Marquer till kommendör at Hederslegionen. Officiela underrättelser från Amerika bekräfta förstörandet at fästet Sumter utanför Charleston etter 7 dagars beskjutning. Nordflottan förbereder sig att insegla i Charlestons hamn. — ÅNev-York Times begär, att nordregeringen skall förbereda sig på ett krig med Frankrike. De utanför Charleston liggande fästena Multon, Gregg och Johnston, samt batterierna på Sullivansoch Jamesön underhöllo ännu d. 24 aug. en oatbruten eld på de å Morriesön befintliga nordtrupperna, men tillfogade dem endast ringa skada. Under natten till d. 21 kastade nordgeneralen Gilmore fem bomber, med en sats at greskisk eld, in i staden. Sydgeneralen Beauregard protesterade mot den korta tid, som förunnats qvinnor och barn att aflängsna sig, och äfven Englands, Frankrikes samt Spaniens konsuler begärde mera tid för att föra bort sina resp. staters undersåter och egendom. General Gilmore svarade dermed, att han ännu en gång fordrade fästenas uppgifvande och den allmänna egendomens utlemnade. Generalen Beauregard begärde deretter 40 timmars vapenhvila. General Gilmore vägrade och förnyade bombardementet at staden under natten till d. 22. — D. 24 besatte nordtrupperna fästena Sumter och Wagner, då blott stenhopar. Från Persien föreligga närmare underrättelser om Ilerats intagande, daterade Teheran d. 5 ang.: Dost Mahomed bemäktigade sig platsen d. 9:de dagen i månaden zilhadjeh (d. 27 maj). Redan under flera veckor hade den i staden rådande hungersnöden och den genom Dost Mahomeds namn uppvåckta skräcken tillfört honom talrika öfverlöpare, då d. 26 maj en kår om 200 man af de belägrade begaf sig till hans läger, för att underrätta honom om, att deserteringarne till den grad försvagat garnisonen, att de flesta vaktposterna blifvit öfvergifna. Dost Mahomed slöt häraf, att tiden var inne för utförandet al ett anfall, och följande morgon kunde han med lätthet sätta sig i besittning af portarne, under det Shah Navras Khan, den nye fursten af IIerat, sökte emtillflyktsort i fästet tillika med femton af sina slägtingar och en handfull soldater. Men det dröjde ej länge innan äfven denna sista tillflyktsort blef tagen med storm, hvarefter de besegrade jemte deras familjer fördes i bojor till Kabul. Staden blef emellertid prisgifven åt soldaternas raseri Plundringen varade från morgonen till 2:ne timmar efter solnedgången. Mer in 200 personer, som voro misstänkta för att ha dolt sina penningar, blefvo ställda till runsakning, och flera utaf dem undgingo ej ens efter de noggrannaste beännelser döden. Dost Mohamed sjelf ändade sina lefnads dagar under denna sista seger. Knappast tolf lagar hade förflutit efter stadens intagande, då han inde sitt slut nalkas tillfölje af en sjukdom, som an en längre tid lidit utaf. Han lät kalla till sig sina söner, brorsöner och armcens förnämste anförare, och i deras närvaro satte han sin egen turban på sin ildste son Chir Ali Khans hufvud. Han gaf honom in sin sabel, sin pansarskjorta, sin hjelm, sin kofan och sin stridshingst, och han befallde alla sina inhängare, att erkänna honom såsom furste och åtyda honom, likasom de ätlydt honom sjelf, i det han RE DANSER AA KE — (— ihåg ditt löfte, Richard, sade hon. Du lofÄ —