Göteborgsposten – 11 september 1863, sida 2

Alexanders törbindelser gentemot hans polska undersåter. De välvilliga afsigter, som Ryssland hyser för Polen, inskränka sig emellertid till den förut omnämnda konstitution, som ryska regeringen vill gifva alla sina landsdelar, och om detta beslut skall nu svaret på depescherna underrätta makterna. Rörande ifrågavarande estergifster läses i Morning Post följande: Kejsar Alexander visar sig villig att förse sitt ofaneliga rike med författningar, hvilka skola vara lämpade efter dess olika landsdelar. Förklaringen ligger deri, att polackarne, för att begagna en jemförelse från det italienska kriget, ha vunnit Lombardiet, och att Ryssland söker ernå en Villafrancafred. Ryssland är villigt, att till polackarne öfverlemna det s. k. KongressPolen eller konungariket Polen på det vilkor, att det för framtiden, liksom Osterrike behållit Venetien och de italienska furstarne enl. fredsfördraget skola behålla sina besittningar, förblir i obestridd ego at Lithanen jemte det öfriga bytet och fullständigt kan införlifva dessa provinser med kejsardömet. Denna kom promiss understödes al ett inflytelserikt parti i Petersburg under den förutsättning, att det nya konungariket åöfvortager en del at den ryska statsskulden, och att Europa garanterar Ryss land besittningen af de lithauiska och rutheniska provinserna. Detta är, såsom man ser, ett noggrannt upprepande af hvad som försiggick i Villafranca, och man säger, att Ryssland först och främst vändt sig till Frankrike, för att få sin plan gillad i första instansen. Denna plan skall lika litet falla pola arne på läppen, som freden år 1859 var i italienarnes smak; men tiden skall utvisa, om de hafva kraft, att genomdrifva sina önskningar. Emellertid rasar i sjelfva Polen den hemliga och öppna kampen allt blodigare och mera förfärande. I samma mån som regeringen föranstaltar städse flera exekutioner, har äfven den hemliga blodsdomstolen ökat sin verksamhet. Då man betänker tilltagandet af de i dennas namn på senare tiden utförda blodsdomar, tror man gerna på ryktet, alt nationalregeringen nyligen uppbringat antalet af de öfver ryska spioner och angifvare fällda dödsdomar till 60, skrifver en korresp. från Warschau. På hvarje angifvelse från de ry ska polisagenternas sida töljer mordet å en af de för medverkan dervid misstänkta. Under de sista dagarne hafva fyra mycket bekanta personligheter på detta sätt fallit för dolken, nemligen Drozdowicz, Skowronski, Bialy och Krajewski. Genom deras verksamhet i regeringens intresse hafva hundradetals förlorat sin frihet; de hafva under kort tid lemnat tängelserna i Warschau och Siberiens bergverk flera osker, än den politiska polisen under hela tiden från upprorets början till juli månad. Dolken har nu öfverraskat dem och verkställaren af dödsstraffet förblir lika osynlig som domaren. Blott i Vilna har det lyckats de muraviewska agenternas skarpa blick, att få tag i en viss Bienkowski från Warschau; han har erkänt, att han rest till Lithauen i ett uppdrag från nationalregeringen, nemligen alt låta adelsmarskalken af Lithanen, Domejko, som af Muraviev låtit vinna sig för en adress till kejsaren. falla för dolken. Bienkowski är dömd att dö i galgen; tvenne personer äro arresterade som hans medbrottslingar, och sem andra som agenter för nationalregeringen, sastn man ej kan lägga dessa senare något annat Vill last, än att de samtidigt med Bienkowski afrest från Warschau till Vilna. I Bicnkowskis sicka sanns ett försegladt konvolut med general Muraviews adress. Det blef tillsänd honom. Då generalen öppnade det, sunn han deri intet annat än en fotografi utaf en af honom till Warschan afsänd spion, hängande på en bjelke i ett rum, hvarest finns en litografisk press. Den olyckliga hade a generalen utbedt sig, att så resa till Warschau, r att der taga reda på en litograsisk anstalt, rån hvilken på senare tider utgått en mängd lygskrifter, som skulle spridas bland den lihauiska landtbesolkningen. — Äfven andra berättelser föreligga, hvilka utvisa, att nationalregeringens makt är större in någonsin. Den otsiciela ryska organen Dziennick Powszechny blet, sedan nationalrezeringen förklarat den i akt visserligen tryckt uven d. 2 sept, men kolportörerna vägrade ut utdela, och de abonnenter, vill hvilka den skickades, togo ej emot bladet, emedan man io ganger heldro ville sta illa anskrifven hos ie mot natjonalreSio olVvd