Göteborgsposten – 11 september 1863, sida 2

föreställa dig huru föga uppmärksamt jag då hörde hvad de sade, fastän nu jag erinrar mig hvarje ord så klart som om jag varit dragen inför ritta i en lifssak och lyss nat med andlös uppmärksamhet till de vittnesmal, som aflagts mot mig — jag minns nu hur envist Launcclot Darrell undvek alla Lauras frågor och slutligen bad henne nästan ohöfligt att tala om annat. Du kan anse mig svag och dåraktig, och det är mycket troligt att jag är det, men mr Monckton har mycket skarpt hufvud. Det vore ej lätt att bedraga honom. — Hvad har han sagt? — Hon sade: Launeelot Darrell har en hemlighet och den hemligheten står i sammanhang med hans lif i Indien. Jag tänkte först icke mycket derpå, men nu tror Jag utt jag förstar det. — Sadn? och den unge mannens hemlighet? — Är att han aldrig rest till Indien. — Eleanor! — Ja, Richard, jag tror det fullt och fast, och du far hjelpa mig att upptäcka om jag har rätt eller orätt. — Dekorationsmålaren suckade. Han hade hoppats att hans sköna adopterade syster skulle längesedan ha öfvergifvit eller glömt sin utopiska hiämndplan i det väl passande sällskapandet med en glad jemnärig flicka, och se ännu var hon lika hämndgirig och beslutsam som på söndagsaftonen för halftannat år sedan, då de gått tillsammans på dessa smutsiga londonska gator. Eleanor Vane afbröt sin följeslagares suck.