Göteborgsposten – 8 september 1863, sida 2

jag låter någon skilja mig från den, jag älskar. Jag är färdig att uppofkra allt för dig, Eleanor. Säg mig blott att du älskar mig, ty då får mitt lif ett nytt mål, ett nytt skäl till ansträngningar. Mr Darrell höll flickans begge händer slutna i sina egna, då han bad sålunda, användande nötta fraser med en passionerad ifver, som förlänade de gamla orden nytt lif. Hans ansigte var nära Eleanors, och den solbeglänsta sommarhimlens fulla ljus föll på dem. Ett plötsligt infall — en obestämd tanke, dunkel och obestämd som det matta minnet af en dröm, hvars detaljer vi fåfängt söka erinra oss — genomfor Georg Vanes till hälften bedårade dotters själ, då hon såg in i sin tillbedjares svarta ögon. Hon ryggade litet tillbaka, hennes ögonbryn rynkades, hennes rodnad försvann med ansträngningen att fatta och analysera den lötsliga tanken. Men hennes bemödande var fåfängt, och öfvergående som sommarblixtens glans var den tanke, som ilat genom hennes hjerna för att helt och hållet bortsmälta. Medan hon sökte återkalla denna sista tanke, medan Launcclot Darrell ännu anhöll om ett svar på sitt frieri, ppnades dörren till ateliern, hvilken den yra miss Mason förmodligen låtit stå på glänt, och enkan inträdde, blek, sträf och sorgsen. (Forts.)