Göteborgsposten – 8 september 1863, sida 1

A 2 — L— — — anhängare bland stora och små — bland d kunglige och durchlauchtige individer, so förmena sig vara ett slugs halfgudar på jo , ilden, och de endast genom sin mingd bety rul dande personer, som bilda profanum vulgus ldas grosse Vaterland. Man tänke sig t. e d-den försigtighet, hvarmed han i förhandlingar na undvikit allt, som kunnat såra den natur lige rival, ett oblidt öde gifvit det habsburg av ska huset i Nordtyskland — den berömvärd grannlagenhet, hvarmed han desavoucrat oc h tillrättavist alla mer eller mindre bjerta upp muntringar till spekulationer på den tysk; kejsarekronan, antingen de nu utgått från nå 8n transparangproducent eller från någon po litiserande predikant. Och dessutom, mitt herr skap, må man besinna hvilken splendid gäst frihet kejsaren visat förbundsfurstar och diplo. mater, trots det myckna förargliga talet om de österrikiska finansernas skrala beskaffenhet — ett tal, som vi för öfrigt hört så länge, att vi tröttnat vid det, och äro böjda att betrakta det som en osmaklig sbelKejsar Frans Josef är nog invigd i statskonstens mysterier för att veta huru kraftigt politiska syftemål kunna befrimjas genom liberalt och talangfullt arrangerade måltider; och han har betjenat sig af de kulinära vetenskapsmännens — vulgo kockarne kallade — ider för att befrämja sina egna. Men för att bibehålla fattning och tankekratt ograverade under måltiderna liksom vid konseljbordet, har den Själsstarke monarken låtit äfven de mest frestande 3 la dauber, buddingar och kompotter passera förbi sig och icke ens af verldens ädlaste viner låtit förleda sig att frångå sin välberäknade måttlighetsprincip — en princip, som äfven visat sig deri, att det apostoliska majestätet icke unnat sig mer än fyra timmars nattro. Och emellertid ha de öfriga furstarna sofvit lika länge som andra menniskor, och de ha låtit de kejserliga anrättningarne sig väl bekomma, der de suttit vid hvar sin tallrik af rödaste guldr, omsvärmade af sexton ståtliga hofbetjenter i bruna, rikt guldbroderade frackar, korta hvita byxor af siden, silkesstrumpor och skor. 8 Är det att undra på om kejsaren af Öster: rike under sådana förhållanden varit den, som dragit det längsta strået vid de frankfurtska konferenserna. Det börjar se mörkt ut med erkehertig Maximilians apparanser att bli mexikansk kejsare. Erkehertigen hade trott sig kunna uppställa lika många och vigtiga vilkor som lille prins Wilhelm af Glicksburg för sitt antagande af den erbjudna kronan, men det tyckes som vore ej franska regeringen i lika stor förlägenhet att finna lämpliga tronkandidater för denna krona som den engelska varit att finna dylika för den grekiska. Grekland har nu en gång för alla råkat i en sådan misskredit hos Europas prinsar och, snart sagdt, hos allt annat förnuftigt folk — jag hoppas, . parentes sagdt, att komplimangen till furstarne är på sitt ställe — att man med skäl skall skatta sig lycklig att ha fått ett någorunda lämpligt, furstligt subjekt att göra till tung öfver detta fattiga, af röfvare och anlra disreputabla personer kringsvärmade land. Ielt annat är förhållandet med det rika Mexiko, som alltsedan Montezumas dagar beraktats som ett Eldorado af äfventyrare utaf lla stånd. Det är icke det ringaste tvifvel nderkastadt att kejsar Napoleon skulle, i hänelse erkehertig Maximilian spänner bågen ör högt och fordrar för stora garantier, med itthet finna en eller annan furstlig äfventyrare, om skulle icke begära något bättre än att få esa till det sydamerikanska landet för att er spela kejsare öfver ett land i ressurser öfergående sjelfva Frankrike. Napoleon III har ;ånga fattiga anförvandter att underhålla —