Göteborgsposten – 7 september 1863, sida 1

— alltid följande honom med uppmärksamma och beundrande ögon, som beskuggades blott af modrens ängslan för sin sons framtid. Launcelot Darrell tyckes icke vara en helt och hållet dålig ung man. Han mottog sin mors kärlek med något af den sorglösa sjelfviskhet, som är vanlig hos dessa lyckans bortskämda barn, på hvilka en ovanligt stor portion moderlig ömhet har slösats. Han absorberade enkans ömhet och besvarade den genom en ledig och behaglig uppmärksamhet, hvilken tillfredsställde den från sjeltviskhet fria qvinnan, som fordrade hvarken uppoffringar eller ansträngningar af den unge mannen. — Om den rika arftagerskan vore den fattiga siällska damen, s sade mr Darrell efter en paus, utan att upphöra att måla, så skulle er plan var a förtjusande. Eleanor Vincent är en herrlig flicka — litet hältig, som jag tror, hur lugn och saktmodig hon än är tillsammans med oss, men en präktig flicka, just passande till hustru åt en sorglös man, en hustru, som skulle väcka honom ur hans lethargi och drifva honom att utmärka sig. Ja, Launcelot Darrell, som ännu aldrig motstått någon frestelse eller beherrskats af något annat än sina böjelser, beherrskades af dem äfven denna gång och blef förtvifladt kär, icke i arftagerskan, utan i hennes blonda sällskapsdame. Han blef förtvifladt kär i Eleanor Vane på sitt egna sätt. Jag tror icke att den unge mannens kärlek var synnerligen stark, ty jag tviflar på att han var i stånd till någon verklig djup känsla. Hos honom intog en ihålig,