Göteborgsposten – 7 september 1863, sida 1

Ä de verk, hvilket under sin örverflyttning på svensk scen blifvit med vårt folks lynne och karakter så nationaliseradt, att vi känna ej allenast igen den yttre drägten, den esnusbruna rocken med fickklaffarne, utan äfven finna oss hemmastadda med de framställda personernas hela tänkesätt och motiverna för deras handlingar. Kortligen, det yttre skynket är ej tillräckligt, hela det inre skall äfven vara lokaliseradt. Vi vilja i detta fall påminna om hr Blanches ännu hittills ouppnådda förmåga, att af främmande figurer göra de mest svenska karakterer, så att dessa tillochmed bli riktiga typer, såsom t. ex. Konjander i Hittebarnet:, hvilken fängslat så, att vi sedan haft en hel massa hrr Konjander. Hr Josephson deremot har för vana, att lokalisera på det sätt, att personerna erhålla svenska namn, men bibehålla hela sitt främmande vara och sätt, ja, tillochmed röra sig uti yttre situationer och förhållanden, hvilka på intet vis påminna om de namn de bära. Härigenom uppstår för åskådaren en söndring och ett haltande uti den dramatiska produken, hvilka måste menligt inverka och endast kunna för ett ögonblick undanträngas af nåson halsbrytande situation, deri det befängda kommer honom att glömma idcen, det högre, som måste finnas i hvarje drama, vare sig att let är tragedi eller buriesk farce. Då den irsprunglige förf:s befängda upptåg ej räcka l. utan ett mera drastiskt element åter inäder genom en karakteckning eller af denna irflytande handling, måste lokaliseraren, ör att i någon mån uppehålla intresset, söka itt på annan väg aflägsna den ofvannämnda söndringen. Detta skulle kunna ske genom on nyuppfunnen befängdhet, en ny komisk gissing af det bestående genom dess sörlöjligaale; men härtill fordras fyndigt hufvud och svickhet. Hr Josephson, bearbetaren af här trågavarande lustspel, har dock icke velat välja den utvägen, utan skakar i stället en ruplett ur armen, vi sade ur armen, ty ur iufvud och hjerta kommer den icke. I sträng öljd af den redan bestående söndringen melan det som figurerna äro och det de borde vara, händer det vid denna kuplettskakning stast att kupletten på intet sätt framgår ur situationen, utan måste genom en omväg sösas på annat håll. Nåväl, man skulle tillchmed kunna ursäkta detta, ty nu för tiden ursäktar man mycket, om kupletterna vore snistrande qvicka, om de i och för sig vore verlor af humor och komik. Men ej ens denna röst vill bearbetaren beskära åskådaren. Han värtom tager efter behag?, liksom Cajsa Warg tog äggen till en omelette, ett ämne, åvars samband med styckets innehåll är minIre än noll, kring hvilket han kläder en dåig vers som han låter skådespelaren sjunga. sa t ex. är den stackars kejsar Napoleon a hr bearbetaren särdeles mycket använd och far i en fullkomligt borgerligt farce, dit politiken alldeles icke hör, sina fiskar varma, wy det är att märka, att Napoleon ej har bearbetarens nåd, hvarföre han också skall kallatras. Vi kunna förstå, att man i Tyskland kan inna behag uti dylika utfall mot arffiendenoch applådera deråt, fastän det just är i Tyskland som vetenskapen om det sköna satts i system, och man får ursäkta dylika nationela svagheter, om man än måste ogilla dem. Men om bearbetaren gjorde sig bättre underrättad om svenska förhållanden skulle han nog veta