Göteborgsposten – 7 september 1863, sida 1

glittrande ifver den sanna passionens rum. Kanske voro alla hans känslor — kärlek, samvetsqval, åsigter, medlidande, sorg, hat, vrede och hämndlystnad — sanna och verkliga så länge de räckte, men alla dessa känslor voro så kortlifvade i följd af hans ombytlighet, att det var nästan svärt att tro ens på deras tillfälliga verklighet. Men emedan Eleanor Vane var mycket ung och oerfaren, kunde hon icke analysera sin tillbedjares karakter. Hon insag blott att han var vacker, intelligent och talangfull, att han älskade henne och att det var mycket angenämt att vara ålskad af honom. Jag tror ej att hon besvarade den unge mannens böjelse. Hon liknade ett barn på tröskeln till en ny verld, som förvirras och bländas af den obekanta regionens herrliga anblick, som tjusas och bedåras af dess för detsamma nya skönhet. Hon kände icke någon af den stora passionens mörkare sidor, hon hade icke ens någon aning om dem. Hon visste blott att på den enformiga horisont, som begränsat hennes lif så länge, en ny stjerna uppgått — en lysande och förunderlig planet, som för någon tid öfverglänste det dystra ljus, som så länge och så oupphörliot Jvyvst i mörkret.