Göteborgsposten – 5 september 1863, sida 1

sCetnutihhkennett P Se A LAr A.:. VLLO ÄAmA,?ee A AA 0äHA A i UL —— vissa håll inom Danmark, att anse för en casus belli blotta besättandet af Holstein. Ingen röst har höjt sig inom pressen, säkerligen skall ingen talare inom kamrarne taga till ordet, för att försvara den satsen, att Sverige skall ingå förbindelser, hvilka kunna tvinga det att inli ig i krig mot Tyskland, med anledning af en förbundsexekution, uti ett till tyska förbnndet hörande land såsom IIolstein. Man önskar derföre — och man hoppas älven så —, att danska regeringen icke anser förbundstruppernas inryckande i Holstein såsom ett tillfälle och en signal att blockera tyska hamnarne; men att hon deremot i samma ögonblick anser de förbindelser och öfverenskommelser, som afslutats mellan Danmark och Tyskland efter den stora segern vid Idsted år 1850, vara af noll och intet värde, och att hon slutligen ifrån den stunden tager nödiga mått och steg, för att till Slesvig utsträcka den liberala författning, som danskarne åtnjuta. Derföre ett af dem två: antingen skall Tyskland afstå från dessa åtgärder och frågan sålunda bli löst, eller ock skall det begagna detta tillfälle, att gå öfver Eidern, såsom ett Rubicon, men det skall ske med en annan utgång än för Cesar. Det skall i sjelfva verket endast ha lyckats förråda sin omåttliga utvidgningstörst, och från den stunden skall Danmark kunna med fast fot afvakta striden, ty det skall då ej allenast erhålla kraftigt bistånd af sina skandinaviska bröder, utan vestmakterna skola äfven i tid framkomma med sitt Quos ego. Vi kunna ej annat än på det fullständigaste underskrifva Aftonbladets så solennelt asgifna yttrande. Danska regeringens förklaring till tyska förbundet, att vilja betrakta en exekution i Holstein såsom en internationel angelägenhet, är visserligen af natur, att kunna väcka oro, men den är ej så farlig, om man betänker, att denna förklaring lika mycket innebär att danska regeringen, i händelse af exekution, vill vända sig till de europeiska makterna, för att betinga sig deras råd, som att hon vill genast med svärdsslag på förbundets mark möta exekutionen. Genom sin förklaring håller hon dessa båda vägar öppna tör sig. Främmande, väl underrättade tidningar hafva berättat, att danska regeringen härmed åsyftade, att genast kunna blockera tyska hamnarne och såmedelst utöfva en tryckning på fienden. Otvitvelaktigt är, alt denna plan äfven verkligen varit i fråga — men, vi hoppas det på det innerligaste, sannnolikt blifvit uppgifven, alldenstund ett sådant steg skulle nnebära de största vådor. UHarmset och vredgadt, skulle Tyskland säkert anstränga alla sina krafter att genom sin öfvermakt till lands slå till marken grundligt sin fiende, för att slippa nesan af en blockad af en vida svagare motståndare. Afvakta deremot Danmark tyskarne norr om Eidern, skulle dessa sinsemellan tveka om ett vidare framträngande, och deras krig skulle med all säkerhet bli af den lama art, som mera eller mindre utmärker ett orättvist eröfringskrig, likasom de säkerligen tacksamt skulle lyssna till diplomatisk bemedling, isynnerhet som det nu emot dem stående eniga skandinaviska Norden måste gifva dem medvetande om hela vidden af de förvecklingar, i hvilka de stodo färdiga att kasta sig. Vi antaga emellertid, att danska regeringen omfattat det alternativet, att hon ge nom sin förklaring vill hålla sin rätt till beguran af makternas rätt till inblandning och bemedling, i händelse af en exekution, öppen för sig. Att lossa ett enda skott mot exekutionstrupperna i Holstein, vore en åtgärd, hvilken af en hvar här i landet måste absolut förkastas såsom rättsvidrig och ändamålslös. Det är vår regerings pligt, att noga tillse, det hon ej i denna angelägenhet ledes på villospår, och vi äro öfvertygade om, att hon i detta fall bevakar såväl vårt som sjelfva Danmarks sanna intressen. En öppen strid mellan danska och tyska trupper i Holstein skulle ju lätt kunna medföra, att tyska trupper af strategiska skäl, för att försvara sin rätt i IIolstein, trängde in öfver Eidern. Bidern är Nordens gräns, så lyder vårt program, Nordens integritet hotas af en främmande makts egenmäktiga öfverskridande derat, detta är ojäfaktigt vår regerings politiska åsigt. Skola vi på grund häraf nödgas med väpnad hand möta de tyska trupperna, fastän vi måste ogilla, att danska regeringen satt sig till motvärn mot dem redan i Ilolstein, med hvilket land vi ha intet att göra, som Vi ej vilja veta af, som ej tillhör det Norden, för hvilket vi vilja offra lif och blod? Vi måste måhända, men det skall då ske under skarp protest mot den regering i broderlandet, som varit nog lättfärdig att vilja sätta Nordens sak på spel; ty det skulle kunna hända, att opinionen inom vårt lund vägrade regeringen behöfligt understöd för deltagande i ett under sväfvande förevänningar orättvist påbörjadt krig. och Danmark skulle då tvingas att ensamt utstå kampen. Dess armå är tapper, danska nationens fosterlandskärlek har tillräckligt bekräftat sig: Danmark skulle offra allt för bevarandet af sin frihet och sitt oberoende. Men Tysklands öfvermakt är dock ett faktum, Danmark kunde bli slaget (att lita på t. ex. England, vore lättsinnigt; tanken på Slesvigs sönderstyckande har förut af Palmerston omsattats) och nödgas afstå från, i billigaste fall, en del at Slesvig, hvilket at: JAnAHA wara hänman 424301 Jaaa Slant Planar