Göteborgsposten – 5 september 1863, sida 1

Med höstens annalkande har det som vanligt blifvit lifligare vid vår skeppsbro. De på inrikes orter gående ångsartygen medföra härifrån fulla laster och äfven passageraretrasiken på denna stråk är liflig. Eljest klagas det mycket öfver brist på affirer, brist på lämpliga tillfällen att använda sina penningar, hvarföre dessa hopas. I förra krönikan nämndes, att ej mindre än tvenne menagerier slagit upp sina tält å Lorensberg. De stå der rivaliserande mot hvarandra — rytande som lejon och hyenor. Föreståndarne stå utanföre de resp. lokalerna för att passa på att kunder ej få uppsnappas af medtäflaren — det är en strid, man kunde kalla den en djurisk strid, nåstan på lif och död, ty det lär tillochmed hafva öfvergått till handgripligheter. En vacker dag, när striden ånyo uppflammar, rycka de båda motståndarne kanske ut med sina hjelptrupper: hr Gautier lössläpper sitt lejon, sina tvenne hyenor och sin björn; hr Jonas stångar fram sin buffel, låter sin hyena, sin leopard och sina tvenne björnar springa — hu, det blir ett väsen på karusellplatsen, värre än en första Maj, då polisen och artilleristerna korsa gevär, och kring det blodiga slagfältet kretsa skrikande papegojor och kakadorer; babianerna och de andra aporna göra sina glädjesprång i det fria och bland de stupade söka sig elefantsvinet och schakalerna ett godt mål. Se der den förfärliga följden af denna täflan! Vi böra dock hoppas, att det ej går så långt, och detta beror i väsendtlig mån af på hvad sätt allmänheten uppmuntrar djurgården. Vi hafva många mäktiga män i staden, men ingen torde vara mäktigare än arrendatorn af stadens slussqvarn. Nyligen ansågs det behöfligt för härvarande jernvägsstation att få ett rör nedlagt från fattighusån till stationslokalen, genom hvilket vatten skulic sugas till lokomotiven. Arrendatorn af qvarnen satte emellertid ett p för sådant tilltag. Med den rätt han eger, ville han naturligtvis ej tillåta att en del af hans drifvatten skulle gå upp i rök eller ånga. Man fick derföre besluta sig för att låta vattenledningsröret inmynna i hamnkanalen nedanför qvarnfallet. Qvarnegaren fick vatten på sin qvarn, och ledningsröret fick gå en krokväg. Man är nu som bäst sysselsatt med att nedlägga detsamma. Den som besökt Göteborgs museum har säkerligen ej kunnat undgå att observera den samling af gammalt ostindiskt, med hafssnäckor besatt porslin, som der finnes, och hvilket förra året genom dykare upphemtades från ett af förra ostindiska kompaniets fartyg, hvilket för omkring 100 år sedan sjönk utanför Eltsborg. Detta är dock ej det mest egendomliga med nämnde porslin. En annan historia sammanhänger dermed, som är rätt kostlig. Den person, som upptagit nämnde porslin, hade vidtagit åtskilliga anstalter, för att från fartyget kunna upptaga allt der befintligt porslin jemte annat löst gods, som ännu kunde vara i behåll; men han ansåg sig böra afstå trån företaget, af den orsak, att han blef ålagd betala tull för porslinet! Det hade blott fattats, att han fått betala 100 års ränta på tullafgitterna! Saken kunde gifva uppslag till en intressant diskussion mellan rättslärde. Ty det är ej så gifvet, att man kan anse detta porslin såsom kommande från utrikes ort, lika litet som det torde vara så rätt, att förtulla detsamma etter nu gållande tulltaxa (40 öre pr skålpundet). De privilegier och bestämmelser, under hvilka ostindiska kompaniet bedref sin handel, torde här vara de enda som borde kunna tilllämpas. Flottans depöt vid Nya Varfvet befrias alltmera från sitt öfverflödiga upplag af gamla förruttnande fartyg och båtar, i det nu nästan hvarje månad en auktion hållas å utrangerade dylika. ben sista blir i nästa månad och sedan lär det vara rent hus i galörskjulena. När man ser att t. ex. en jolle säljes för 2 rdr 10 öre och betänker ej allenast hvad han kostat i tillverkning, utan äfven hvilken anpart han tagit i omkostnaderna för depöten, så kan man ej annat än önska, att dessa auktioner, till vinst för det allmänna, hade försiggått för lång, lång tid tillbaka. Hvad skall man sedan göra med det natursköna stället? Skall varfvet fortfarande blifva ett kronans etablissement med boställen för några sjöossicerare, som ej hafva några båtar, eller skall det törsäljas? Skulle det senare blifva händelsen, låtom oss då tillse, att denna oas i vår närmaste skärgård ej går Göteborg ur händerna. Kan man önska ett angenämare ställe att gruppera täcka villor kring en god badplats? Göteborg d. 3 September 1863.