Göteborgsposten – 4 september 1863, sida 2

Den k. regeringen anser derföre, att bestämmelserna af 1851—52 icke blifvit å förbundets sida utförda, och hon har tillfölje häraf efter hand sett sig inskränkt till det alternativ, att antingen afstä från hela den danska monarkiens oberoende eller från den påtänkta nära föreningen mellan de tyska landsdelarne och återstoden af monarkien. Detta alternativ medgaf den k. regeringen ej något val. Hvad hertigdömet Lauenburg oafbrutet och fredligt egt sedan dess förening med danska kronan, har hertigdömet Holstein erhållit genom författningen af d. 11 juni 1854, nemligen: konstitutionel garanti, uti ordets vidsträcktaste betydelse, för sin autonomi iulla särskilda angelägenheter. Den k. regeringen har förklarat sig redo, att gilva denna särskilda författning hela den utveckling, som det danska regementets frisinnade grundsatser medföra. Således kunde den ställning, som de tyska landsdelarne fingo i monarkien med hänsyn till de gemensamma angelägenheterna, icke mera förhindra H. M:t från att samvetsgrannt uppfylla alla de förbundspligter, som han ingått, och hertigdomenas fria utveckling samt deras finansiela intressen kunde icke lida något genom deras deltagande i den gemensamma författningen. I det k. regeringen under dessa omständigheter medgifvit en del af monarkien, hvilken aldrig haft annat än provinsiel existens och ej kunde göra anspråk på annat än en provins ställning inom monarkien, en politisk individualitet och en konstitutionel sjelfstyrelse, äfven i ärenden, hvilka hittills varit gemensamma, har regeringen bestämt sig för att bring: detta offer, endast af det skäl, att hon å ena sidan skulle uppfylla den holsteinska befolkningens önskningar, hvars representanter under en följd af år på alla sätt förkastat en gemensam konstitutionel representation, som äfven omfattade IHolstein, och att hon å andra sidan skulle uppfy la det tyska förbundets önskningar, hvilket för att värna om Holsteins och Lauenburgs sjelfstyrelse och lika berättigande, i förbundsbesluten af d. 8 mars 1860 och d. 7 febr. 1861 begärt, att igen lag angående gemensamma ärenden, isynnerhet icke om finansicla angelägenheter, måtte utfärdas för hertigdömena, utan att först ha antagits af de holsteinska ständerna. Det är just detta, som den k. kungörelsen af d. 30 mars d. å. uppställt som princip, nästan i samma ordalag. Det tyska förbundet kan ej underlåta, att godkänna den i denna kungörelse uppställda princip; ty det har sjelft erkännt den. Det för de tyska delarne fordrade lika berättigande och sjelfständigheten kunde sannerligen icke fullständigare erkännas eller bättre garanteras än som skett genom den af regeringen vidtagna åtgärd, och hvarje tvifvel om frågan, huruvida Holsteins förhållande till monarkien kan hindra II. M:t från att uppfylla sina pligter mot förbundet, måste fullkomligt försvinna, efter det en allmän autoniomi medgfvits monarkiens tyska delar. H. M:t konungen har redan förut tillkännagifvit såsom sin afsigt, att låta sina tyska undersåter fulländigt deltaga i den utveckling, som framtiden kan tillamna Tyskland och det Tyska förbundet. Då utförandet af denna afsigt för Holsteins del fordrar, att detta hertigdöme har en sådan ställning, som kungörelsen af d. 30 mars tillförsäkrat det, tyckes denna plan äfven vara lämplig att gifva kungörelsen en betydelse, som H. M:ts höga förbundsvänner icke kunna underlåta att erkänna, isynnerhet efter de senaste händelserna i Tyskland. Den k. regeringen är lifvad af en uppriktig önskan, att aflägsna hvarje orsak till en strid, som under lång tid stört det vänskapliga förhållandet mellan så nära förenade förbundskamrater. Då den k. regeringen icke ser sig i stånd att taga tillbaka den ifrågavarande kungörelsen, har hon uppdragit åt den k. gesandten, att gifva förbundsdagen alla önskade förklaringar om hvardera af bestämmelserna i denna kungörelse. Den k. regeringen är berättigad att hoppas, det dessa förklaringar väsentligen skola förändrförbundsdagens åsigter om detta aktstycke. Hon förklarar sig icke desto mindre villig, ej allenast att taga under mycket allvarligt öfvervägande hvarje förslag, som göres den med hänsyn till hertigdömena Holstein och Lauenburg, utan äfven att i dessa hertigdömen utföra de beslut af Tyska förbundsdagen, som icke äro oförenliga med H. M:t konungens okränkbara suveränitet i dess stater och icke hämma den fria utöfningen af den lagstiftande makten i de länder, som ej tillhöra det Tyska förbundet. Såframt förbundsbeslutet åter antyder möjligheten af en genast inträdande förbundsexckution, kan den k. regeringen endast hålla sig till sin förklaring af d. 9 juli. Huru den tyska förbundsdagen än uppfattar gränsen för sin genom förbundsakten fastställda kompetens, kan det icke vara något tvifvel om den punkten, att en eventuel förbundsexekution, eftersom k. regeringen erkänt de tyska hertigdömenas politiska autonomi och förklarat sig villig att ingå på underhandlingar om att bringa den till utförande, endast kan bedömas från den internationela rättens synpunkt. Generaltullstyrelsen har till bevakningskontrollör vid Stockholms packhus utnämnt bokhållaren vid packhuset i Göteborg hr Joh. Petersson. oOliekokeriet vid Rosenlund. Uti vår