Göteborgsposten – 4 september 1863, sida 2

falskt namn, satte henne ständigt i någon ställning, hvaremot hennes öppenhjertiga natur reste sig. Om mrs Darrell hade kunnat skicka bort Eleanor Vare skulle hon utan tvifvel gjort det, ty flickans närvaro hade blifvit en källa till farhågor för henne. Hon hade tvi skäl att oroa sig. Det första var den likhet med mr de Crespignys döde vän, som han upptäckt, och den andra den omständigheten att Eleanors skönhet och behag san nolikhet komme att inverka på Launcelot Darrell. Af en obehaglig erfarenhet visste enkan att hennes son icke skulle vilja afstå från det obetydligaste infall fö att göra sin mor till viljes. Vid tjugosju års ålder va han ett bortskämdt barn lika mycket, som han varit de då han var sju är. Ellen Darrell blickade tillbaka på de förHutnas bittra pröfningar och erinrade sig huru svart hor haft att förmå honom att troget bevaka sina egna intres sen. Han hade i sin sjelfviskhet och egensinnighet val sin egen väg, alltid litande på att hans vackra ansigte, hans ytliga mångsidighet och hans prunkande talanger skulle Uraga honom ur hvarje förlägenhet och hjelpa honom hvarje bryderi — alltid begitven på att njuta det närva rande utan att sörja för om han komme att plikta derfö längre fram. Mrs Darrells känslor voro alla koncentrerade i en en da punkt, neml. i kärleken till heunes son. Mot andr: var hon kall och förbehällsam, men i sitt förhållande til honom var hon liflig, varm och öppenhjertig, beredd at utgjuta sitt hjerteblod för hans fötter, om han behöfde et sådant bevis på hennes ömhet. Denna gjorde henne misstänk