delse. På österrikiska området sökte han till en början att undvika bevakningskedjan, men då denna ötverallt befanns väl sluten och kossackerna, som ogeneradt öfverskredo gränsen, alltjemnt voro tätt i hälarne, måste han slutligen gifva sig och sina ledsagare åt en österrikisk kapten. De fördes då till en by, inpackades sedermera i boadvagnar och fördes till Krakau, en färd, som var ytterst pinsam, då de lågo alldeles som varor, titt sammanpackade på de dåliga vagnarne. Änlända till Krakau blefvo de, jemte andra insurgenter, till ett antal af 160, inspärrade i ett ridhus, der man hade kastat litet halm omkring väggarne. Här tillbringade major Malborg tre dygn. Åtskilliga försök att låta honom undkomma gjordes af polska fruntimmor i krakau, men de misslyckades genom polisens vaksamhet. Sedermera fördes han till poli sens fingelse, der han jemte 6 personer inspärrades i ett litet osundt och ohyggligt kyffe, der han knappast skulle vågat sofva, al fruktan att förlora sina saker, om han icke här, liksom förut under alla dessa vedermödor och missöden, haft sällskap och bistånd af en landsman, veterinäreleven Hedlund, hvilken alltifrån början deltog i expeditionen och tjenstgjorde dels såsom läkare, dels såsom Malborgs adjutant. Åndtligen d 21 Aug. aflördes de ur fängelset och transporterades under militärbe vakning öfver gränsen. På deras pass hade man skrifvit, att de voro utvisade utan att derjemte angifva orsaken, så att man i andra länder skulle kunna tro dem vara förbrytare. Ånkomna till preussiska området blefve de underrättade, att de blott ingo fyra dagar på sig att passera det preussiska området.