Göteborgsposten – 3 september 1863, sida 2

— Ja, han har kommit hem för att bevaka sina intressen, han har kommit hem med mycket tacksamma känslor mot dem, som lagade att han blef skickad bort från sitt fädernesland för att förspilla sin ungdom i ett ohelsosamt klimat. — Somliga göra lycka i Indien, sade miss Lavinia de Crespigny försmädligt, men jag kunde nog tro att Launcelot Darrell icke skulle uträtta något der. — Hvad det var snällt af dig att tillstyrka hans ditresa, svarade mrs Darrell hastigt. Derefter gick hon förbi den förvånade miss Lavinia till sin onkel och böjde sig öfver honom. Gubben såg upp på sin brordotter, utan att de af ålder matta ögonen röjde att han kände igen henne. — Onkel Maurice, sade mrs Darrell, känner ni mig icke? Sjuklingen nickade. Ja-jaha! sade han, men log själlöst, i det han liksom mekaniskt yttrade dessa ord. — Är ni glad öfver att se mig, käre onkel? — Ja — jaha! svarade gubben i precis samma ton. Mrs Darrell såg upp med ett uttryck af hopplöshet. — År han alltid sådan? — Nej, svarade miss Susan litligt, han är sådan endast, då man förargar och besvärar honom. Vi sade ju att detta var en af hans svåra dagar, och likväl är du nog hjertlös att envisas med att förfölja honom. Mrs Darrell vände sig mot sin syster med qväfdt raseri. — Susan de Crespigny, när kommer den dag, då jag