Göteborgsposten – 31 augusti 1863, sida 1

ielser äro travesteringar af Jesu idG, nära nog på samna sätt som medeltidens skolastik, i det den proklanerade Aristoteles som den ende mästaren för en fullindad vetenskap, förfalskade Aristoteles äsigter. Om Aristoteles deltagit i skolans debatter, skulle han ma tillbakavisat denna inskränkta doktrin; han skulle anslutit sig till den progressiva vetenskapens parti emot rutinen, hvilken betäckte sig med hans iuktoritet; han skulle ha appladerat sina motsägare. På samma sätt skulle Jesus, om han äterkomme bland oss, erkänna för sina lärjungar, icke dem som vilja innestänga honom helt och hållet inom nägra katekismfraser, utan dem som sträfva efter att sorttta bonom. Inom alla grader al storhet är det evig åra, att hafva lagt första stenen. Det kan väl hända, utt det inom de nyare tidernas Fysik och Meteorologi? icke återfinnes ett ord utaf de afhandlingar af Aristoteles, som bära dessa titlar; Aristoteles förblir icke desto mindre grundläggaren af naturvetenskapen. Hvilka dogmförändringarne än kunna vara, skall Jesus dock i religionen förbli den rena känslans skapare; hans bergspredikan skall ej öfverträssas. Ingen revolution skall drifva oss till att icke i religionen ästa oss vid den stora intellektuela och moraliska linie, i spetsen för hvilken glänser Jesu namn. I denna mening äro vi kristna, tillochmed då vi i nästan alla punkter skilja oss ifrån den kristna tradition, som före, Jesu sublima person, som ännu hvarje dag råder öfver verldens öde, kan kallas gudomlig, icke i den mening att han absorberat allt det gudomliga eller varit med det adequat (för att begagna skolastikons uttryck), utan i den, att Jesus är den individ, som låtit sitt slägte taga det största steget mot det gudomliga. Menskligheten i sin helhet företer en samling af låga, egoistiska varelser, endast deri öfver djuret att deras egoism är mera reflekterad. Men midt i denna enformiga massa höja sig kolonner mot himlen och gifva intyg om ett bättre öde. Jesus är den högste af dessa pelare, som visa menniskan, hvarifrån hon kommer och hvart hon bör sträfva. Hos honom har kondenserats allt det goda och upphöjda i vår natur. Han har icke varit syndfri; han har besegrat sammas passioner, som vi bekämpa; ingen Guds engel har styrkt honom, om icke hans goda samvete; ingen Satan har frestat honom, om ej den, som hvar och en bär inom sig. — — Helt och hållet hängifven åt sin ide, har han så mycket underordnat den allt annat, att vid slutet af hans lif universet icke mera e sterade för honom. Det är genom denna heroiska viljoyttring han eröfrat himlen. Det har icke funnits någon, som till denna grad trampat under fötterna familjen, denna verldens nöjen, all timlig omsorg. Han lefde endast för sin Fader och den gudomliga sändning, som han var öfvertygad om att skola uppfylla. Må vi, som evigt förbli barn, som äro dömda till vanmakt, som arbeta utan att skörda och aldrig skola se frukterna af hvad vi utsått, må vi böja oss för honom. Han visste, hvad vi skola vara okunniga om: att skapa, bekräfta och utföra. Skall den stora originaliteten återfödas, eller skall verlden hädanefter åtnöja sig med att följa de vägar, som uppröjts af de gamla tidernas djerfva väsenden? Vi veta det icke Men hvilka framtidens oväntade fenomener än må bli, skall Jesus likväl icke bli öfverträffad. Hans kult kall oupphörligt föryngras; hans legend skall framkalla oräkneliga tårar; hang lidanden skola uppmjuka de bästa hjertan; alla sekler skola högt förkunna, att bland menniskones barn ej födts någon större än Jesus ! Med dessa fört:s ord afsluta vi äfven för denna gång vår redogörelse för hans verk. Antagligen skall detta uppröra i sinom tid en hästig strid, hvars natur dock genast skall bli så omfattande, att ingen, ej heller anmälaren, skall kunna hålla sig på afstånd derifrån.