Göteborgsposten – 29 augusti 1863, sida 1

för andra vid stora vägen. De vid Burgårds ledet boende äro till större delen personer hvilka hela dagen äro på arbete, hvarföre de för dem, efter väl slutadt mödosamt dagsver ke, är dubbelt tryckande att hafva lång väg sefter vatten, synnerligast under vintern, di svvägen dessutom från Burgårdsledet och fran till. Gamla allöen helt och hållet tyckes vara för gäten af vederbörande och bildar en den mes skärande kontrast mot sin ståtlige granne, der omlagda chausscen. Att ofantliga summor här i Göteborg år ligen användas, för att sätta vägar och gato i godt skick, det känner hvarochen, som litet följer med det allmännas ärenden, och äfver för andra bör det vara ögonskenligt. Vår: förnämsta gator och större delen af de mindre äro, såväl hvad stenläggning och trottoirer vidkommer, mönster i sitt slag, efter hvilkas motstycke man får leta, äfven bland utlandets största städer. När härtill kommer det vackra brobyggnadsarbete, som nu håller på att afslutas, skall effekten blifva ännu större. Under föregående år hafva ej mindre än 13 st. af de mindre bryggorna blifvit från grunden ombyggda och botade för sin puckelryggighet, hvartill komma 3 st. större bryggor, nemligen Kämpebron, Svängbron vid Stora bommen och Jernvägsbron vid Lilla bommen, och med allra snaraste blifva samtliga de i år ombyggda bryggorna färdiga, hvilka utgöras af 4 mindre och en större, Tyska bryggan. Sedan har staden endast qvar fyra stycken hvälsda bryggor, nemligen de två öfver Wallgrafven (vid Rosenlundsvägen och Kungsportsplatsen), bryggan vid slussen samt Lejonbryggan. De tre förstnämnda komma förmodligen att nästa år ombyggas; men hvad öde Lejonbryggan skall få, torde ej ännu vara bestämdt. Man har hört de mest olika omdömen om bästa och vackraste sättet att ordna trafikplatsen i den punkt, der stadens förnämsta gator skära hvarandra. Man har hört personer, hvilka hysa den åsigt, att bron, uppförd åren 1620—22, bör i orubbadt skick qvarstå såsom en monumentalbyggnad, som ett minne af Adler Salvius, som uppgjort planen för staden efter holländskt mönster. (För denna åsigt är det en förarglig omständighet med öfversta bågen af midtelhvalfvet, hvilken förut bestod at en liten lyftbro för masters genomsläppande, hvilken, efter det jernvågen flyttades från nuvarande s. k. brunnsparken, borttogs, då gråstenshvalfvet kompletterades med — holländsk gulsten). Andra tycka deremot, att bron bör helt och hållet bortrifvas, hvaromot ett tredje parti anse att den bör omläggas och göras i plan med kringliggande gator på samma sätt som de öfriga bryggorna. Man har mycket sasat för fulheten af den s. k. ankdam, som härigenom skulle bildas mellan de fyra broarne; men det finnes ett temligen enkelt och måhända ej så särdeles dyrbart sätt att blifva densamma qvitt, nemligen att genom hvalfbågar göra äfven den till fast mark i förening med samtliga bryggorna. Här skulle således uppkomma en liten öppen plats, hvilken genom planteringar kunde göras till en liten förtjusande oas midt i hvimlet at åkande och gående och äfven ostörd af de pråmar eller båtar, som passerade genom hvalfven under densamma. Alla våra gator befinna sig visserligen ej i samma goda skick, som ofvanföre blifvit nämndt, och bland de mest vanlottade i detta fall är tvifvelsutan den s. k. Fattighusgatan från Arbetshuset till Fattighuset. Den ser verkligen mycket fattig ut och behöfde få åtskilligt arbete nedlagdt på sig. Genom den vackra rad af lindar, som bekransar gatans mot ån stötande sida, har hon anspråk på att kallas en af våra vackraste, hvilket hon äfven skulle vara om motsatta sidan vore jemnare byggd och hennes utstyrsel föröfrigt litet bättre vårdad. Nu är hennes stensättning (tillfölje af den starka trafiken) i ytterst bristfälligt skick, och trottoiren, ja, den bör knappast så kallas. På sina ställen är den ej en aln bred och ändock gör här och der en lyktpåle platsen stridig för vandraren. När man kommit förbi fattighuset och der ser en förträfflig trottoir af stenhallar börja, hvilken sträcker sig en fjerdedels mil i längd ända ut till nya begrafningsplatsen, så förundrar man sig högeligen öfver, att fattighusgatan, som dock är så godt som inne i staden, skall vara så vanlottad. På nöjen synes nu ej vara så stor brist som vanligt. På Nya teatern fortfar hr Zetterholm att locka fulla hus. I trädgårdsföreningen söker orkestern då och då att arrangera en konsert, men har vanligtvis den mest gomena otur med väderleken. Sålunda hände en dag i veckan, att orkestern under rätt synnsamma auspicier börjat sina prestationer. Vädret såg lofvande ut och allmänheten var rätt talrikt samlad. Straxt efter det att anlra numret blifvit börjadt, kom emellertid en störtskur, som afbröt orkestern midt i stycket och hals öfver hufvud jagade samtliga ihörarne från parken. Vidare hafva vi bland nöjena den småländska husarqvintetten, som