Göteborgsposten – 27 augusti 1863, sida 2

bortsmälte liksom morgondimmans slöja, som dolt ett slagfälts gräsligheter, och det förflutnas förfärliga tafla visade sig för henne plågsamt, klart och ohyggligt verkligt. Skiljsmessan på boulevarden, den långa natten full af väntan och dödsqval, mötet med Richard på bryggan vid la Morgue, hennes fars sönderrifna afbrutna bref, och hennes egen hämndlystna vrede — allt återvände till henne. Hvarje röst i hennes hjerta tycktes kalla henne från hennes lifs alldagliga lugn till någon förtviflad handling full af rättvis vedergällning. — Hvad har jag att göra med denna tanklösa flicka? tänkte hon, hvad angår det mig, om Launcelot Darrells näsa är grekisk eller liknar örnens, om hans ögon äro svarta eller bruna? Hvad jag lefver ett eländigt lif på detta ställe, då jag borde jagat genom hela verlden efter min fars mördare! Hon suckade nedslaget, då hon tänkte på huru vanmäktig hon var. Huru skulle hon bära sig åt för att komma ett enda steg närmare fullbordandet af den uppgift, som hon kallade sitt lifs uppgift? Hon erinrade sig med en isande känsla af förtviflan, att ehuru hon i exalterade ögonblick emotsåg en obestämd dag af hämnd och triumf, så sade hennes sunda förnuft henne alltid, att Richard Thornton haft rätt. Den man, hvars bedrägeri vållat Georg Vanes död, hade försvunnit i verldshvimlet utan att lemna efter sig ett spår, som kunde leda till hans upptäckt. (Forts.)