Göteborgsposten – 27 augusti 1863, sida 2

hvad han hade sig bekant, skulle galande utvisa detsamma. Vare sig nu att mästaren försummat iakttaga det ena eller andra af hvad för en dylik expeditions lyckliga utgång är af nöden, eller att tuppen icke hyste erforderliga sympatier för bagaren nere på botten eller kanske för den uppe på båten, nog af, tuppen var hela tiden stum som en fisk. Medlet lärer häraf mistat all förtroende. För sjöfarande. Svenske och norske vicekonsuln i Emden har fästat uppmärksamheten på, att befälhafvare å sartyg från de förenade rikena, när de anlöpa hannoveranska hamnar vid Emsfloden, böra förse sig med hannoveranska lotsar från de norr om mynningen af nämnde flod kryssande lotsskonertar och icke betjena sig af holländska lotsar, alldenstund i senare händelsen dubbel lotsafgift måste erläggas, nemligen både till Holland och Isannover. De svenska nationalsångarne vistas förnärvarande i Norge; i tisdags gåtvo de konsert å Klingenberg vid Kristiania. En beskedlig förbrytare. Från Trondhjem berättas d. 15 d:s följande historia: Då för några dagar sedan ett af ångsartygen hade hitkommit och de flesta passagerarne gått i land, märkte en af officerarne, att en passagerare förblef stående ombord utan att göra min af att vilja lemna fartyget. På fråga om han icke ville gå i land svarade han, att han visserligen hade lust, men trodde sig ej hafva lof dertill då han var arrestant. Det visade sig äfven, att passageraren var bitsänd från Hitteren för att undergå 20 dagars fängelse vid vatten och bröd, men man hade intet annat intyg derom än hans egen förklaring, att länsmannen hade befallt honom att resa med ångfartyget till Trondhjem, för att der utstå sitt straff. Från ångfartyget sändes då bud efter en polisbetjent för att afhemta arrestanten, men man hade ingen anledning att qvarhålla honom, hvarföre han blef sänd till södra amtets distriktfängelse. Der uppstod nu ny förlägenhet. Vaktmästaren ville icke mottaga arrestanten utan order och arrestanten ville icke gå med oförrättadt ärende, helst han icke hade råd att hyra sig logis och ej heller tid att låta dagarne gå obegagnade. Goda råd voro således dyra, men slutligen kom man öfverens om, att arrestanten, till dess ordern hann ankomma, skulle få bo hos vaktmästaren. En italiensk duell. I staden Trapani på Sicilien har nyligen en duell egt rum emellan signor Malato, f. d. adjutant hos Garibaldi, nu utgifvare af tidningen Caprera, och en officer vid namn Nicolosi. En artikel hade förekommit i nämnde tidning, hvilken uppdrog en jemförelse mellan den reguliera armåens officerare och de Garibaldiska frivilliga. Detta förtörnade åtskilliga af de förra, och som militären i Italien lär ha samma begrepp om heder som i Frankrike och på många andra ställen, funno sig icke mindre än tio stycken, fem officerare och fem subalterner, föranledda att begära upprättelse af hr Malato. Denne svarade att han var färdig med vapen i hand försvara Aspromontes ädla och heliga sak och antog utmaningen. Man drog lott om hvilken af de tio först skulle duellera med Malato och lotten föll, besynnerligt nog, på Nicolosi, som sjelf förut tjenat under Garibaldi. Vilkoren för duellen voro, att man skulle slåss tills en af de stridande vore dödligt sårad eller oförmögen att fortsätta striden. Vapnet var värja. En kavallerisqvadron omgaf stridsplatsen. (Det ser således ut, som skulle duellen varit tillåten af myndigheterna). Striden varade i 3 timmar. Efter 14 utfall sårade Malato sin motståndare lätt. Han måttade derpå ett förfärligt hugg mot dennes hufvud. Det parerades vis serligen men träffade med sådan kraft Nicolosis arm att det afsskar en pulsåder och sex muskler. — Isall denna affär icke sedermera hindrats, hade Malato således ännu nio andra motståndare att bekämpa. En anamitisk ambassad. Europa som på senare tider varit nog lyckligt att få emottaga ambassadörer från alla hörn af jordklotet, gulsvarta och röda exellenser med thy åtföljande mångfärgade sviter, lärer snart nog åter få äran at ett dylikt besök. Nu liksom alltid är det Paris som egentligen utgör målet för de långväga dignitärernas färd — om derföre att denna verldsstad i och för sig sjelf eger en så stark attraktion för Åallt folk eller emedan kejsar Napoleons politik och per