Göteborgsposten – 27 augusti 1863, sida 1

förande. Särskildt har på senare tider ett nytt ljus blifvit kastadt öfver general Lees invasion i Pennsylvanien och om den metod han följde. Denna invasion måste nu helt visst af de konfedererade, med den synnerliga förmåga att lugnt bedöma deras verkliga ställning, hvilken de ådagalagt under hela kriget, erkännas som ett verkligt nederlag. Men på samma gång är det klart att då de erkänna detta, ha de insett hela vidden af olyckan. General Lee saknade endast och allenast framgång under slaget vid Gettysburg, den 2 och 3 Juli. Att bli afgjordt tillbakadrifven är för en fiende som gör invasion i ett fiendtligt land detsamma som att lida ett nederlag, och det var derföre med klokt bedömande af sin och motståndarens belägenhet som general Lee drog tillbaka sin armå, då han fann nordtrupperna i stånd att möta honom med samma styrka. Men visst är, att dertill inskränkte sig hans olycka. General Meades armå blef ännu afgjordare hindrad i sina tilltänkta manövrer, än de konfedererade, och under det långa uppehåll som följde på striden väntade general Lee helt enkelt på ett ögonblick som erbjöd större utsigt för en attack på Potomacarmeen. Hans armå drog sig tillbaka i sakta marscher, icke blott i afsigt att betäcka de stora transporterna af eröfradt byte, utan äfven för att kunna passa på, ifall ett fördelaktigare tillfälle till angrepp inträffade. Såsom man också ganska riktigt förmodade i Norden var det i denna afsigt som han qvardröjde så länge i öfre ändan af Shenandoahdalen, och den fruktan man hyste för en ny invasion var icke ogrundad. Emellertid har invasionen, ifall man betraktar de förhoppningar under hvilka den företogs, otvifvelaktigt visat sig vara misslyckad. Presidenten Davis och general Lee spelade ett högt spel, hvilket gick ut på ingenting mindre än att så helt och hållet slå Nordens armåe att Washington och Baltimore måste på nåd och onåd öfverlemna sig åt Södern och att krigets väg, som då så mycket lutade åt nordstaternas sida, skulle återvinna sin jemvigt. — Denna misslyckade invasion visar emellertid huru omöjligt det är för någondera af de krigförande att vinna ett afgörande resultat. Segrar och nederlag omvexla med enformig regelbundenhet, och ingendera sidan är någonsin i stånd att måtta ett sådant slag att det ens för en tid förlamar motståndarens ansträngningar. Invasionen i Södern af nordstatstrupperna och i Norden af sydstatstrupperna göras bådadera om intet, och hvardera armeen, tillräckligt stark för att tillbakaslå hvarje allvarsammare ansträngning emot dess egen jord, är ur stånd att med framgång återgälda anfallet. I ingen af slagtningarne — nu talrikare och blodigare än de flesta som bragt europeiska krig till slut — ha segrarne kunnat säga sig ha haft framgång i annan egenskap än som försvarare och ha aldrig förmått tillfoga ett af dessa krossande nederlag som på samma gång tillintetgöra en motståndares mod och ressurser. Stridens karakter åskådliggöres af sjelfva skädeplatserna för slagtningarne. Kriget rullar fram och tillbaka mellan Fredriksburg och Pennsylvaniens gränser, att de två armerna tvingas att alternativt i ebb och flod draga sig öfver den utödda nejd som skiljer de båda omättliga fienderna. Det är gränser som ingendera förmår öfverstiga och hvardera drager sig i sin ordning tillbaka bakom sina råmärken. Det är tydligt att kriget aldrig kan brin gas till slut af dylika oafgjorda strider och det äro omständigheter som visa att detta ligger i sjelfva krigets karakter. De konfedererades land erbjuder hvarje tillfälle för framgångsrikt försvar och gör det möjligt att i