Göteborgsposten – 26 augusti 1863, sida 1

———————————— furter-sörbundsdagens fordringar. Dessa är grundade på principen af en oupplöslig för ening mellan Slesvig och Holstein, och inger fordran är från någon af dem framkommen on skiljsmessa från den danska monarkien. De må dock förstås, att detta en gång blir falle med Holstein, och att, sålänge detta hertigdö me blifver som det nu är, är det en källa til svaghet och icke till styrka. Ett sådant åt görande, som att för alltid åtskilja de båda hertigdömena, skulle, alldenstund det är den mest dräpande tillrättavisning mot den tyska äregirigheten, sannolikt blifva signalen till ett omedelbart korståg till Slesvig. Här skulle Sverige skrida in. Men det skulle vara för sent att frälsa dess bundsförvandter; och danskarne påstå med fog, att om krig är den säkra följden af estergift för Sveriges fordringar, bör Danmark hafva Sveriges understöd och medverkan allitfrån början. Om man visste, att det hade detta understöd, skulle man derigenom hafva den bästa utsigten till en fredlig lösning. Det kan ej heller sägas att Danmark skall ensamt komma att vinna på alliansen. Sverige har skäl att känna de obehagligheter, som äro förenade med att ha en anspråksfull och mäktig granne. Att kunna i farliga tider lita på en krigisk sjömakts tacksamhet och uppriktighet skulle högeligen öka dess kraft. Allians med Danmark är verkligen nästan ett vilkor för dess fullständiga oberoende, och dess äregiriga planer för framtiden kunna aldrig bli utförda utan en ännu närmare förbindelse. Det är onödigt att grubbla öfver, huru en sådan förbindelse skall åstadkommas; men sjelfva resultatet är så efterlängtadt och förhoppningen så djupt rotfästad i båda folkens hjertan, att de icke kunna helt och hållet förloras ur sigte. Carl XV:s enda barn är en dotter, och ett äktenskap mellan henne och prins Fredrik af Danmark är en möjlighet. Men successionslagen i Sverige är agnatisk, och det är ej sannolikt, att ett af de stora hindren för föreningen skall bli på detta sätt undanröjdt. Emellertid ser Danmarks politiska horisont ljusare ut, än hvad den gjorde för någon tid sedan. Lord Palmerstons förklaring, att Danmark skulle, i händelse af ett anfall på Slesvig, icke stå ensamt, antages hafva afseende på depescher, som vår egen och franska regeringen mottagit från den svenske ministern. Eesultatet af konungarnes möte motses med ännu större intresse. Det kan knappast betyda mindre än en allvarlig sträfvan af svenska regeringen att möta Danmark på halfva vägen och öfvervinna hindren mot en förenad politik. Uti en så kritisk tidpunkt betraktas den nästan offentligt visade hjertligheten mellan de kongl. vännerna och det långa samtal, som konungen af Sverige på af honom uttalad önskan hade med konseljpresidenten Hall, danska kabinettets hufvud, icke utan skäl som vigtiga händelser. Det finnes skäl att antaga, det närmandena från svensk sida antyda en annalkande allians.