Göteborgsposten – 22 augusti 1863, sida 2

ligtvis nekade han sig tillhöra försörjningsinrättningen, men köparen ville ändock ej inläta sig på aflären med mindre den afslöts i närvaro af en konstapel eller annan god man. Olsson gick då så långt i enfald eller oförskämdhet att han sjelf tillkallade sin amne u:o 22 för att öfvervara köpet. N:o 22 Olsson inde genast igen säljaren som försörjningshjon och askörde honom och tratten till arbetshuset, derifrån han i går var inställd inför poliskammaren. Olsson behöfde naturligtvis ej erkänna tillgreppet af den samla tratten, hvars kopparvärde oppskattades till 1 rdr 37 Öre, utan såsom förut 2:ne gånger straffad för snatteri, insattes han genast. Olsson, som kom inlinkande på käpp, bad att få qvarstanna på sattiginrättningen till dess hans ena ben, hvilket var mycket eländigt, blefve läkt, men tröstades med att han nog kulle blifva skött af fängelsets läkare. Målet hänvisades till rådhusrätten. — Särdeles elegant utstyrd uppträdde vaktmäster skan, fru Johanna Maria Liberg mot sin tjenstepig Gustafva Andersson, hvilken, ehuru stadd till Oktober, likväl lemnat sin tjenst, hvarsore fru Liberg anhöll om polisens benägna mellankomst för att förmå den tredskande tjenarinnan att återgå till sin pligt. Flickan påstod sig ej vara i fru L:s tjenst, ty frun hade gifvit henne en ny orlofssedel, men behållit den gamla, hvilken frun nu förevisade och äfven den nya hade under någon förevänning kommit i fruns våld, men sedermera aldrig synts till. Alldenstund hon sålunda ej hade något bevis för sitt påstående kunde ej tjenstehjonsstadgan frångås och polishandräckning skulle lemnas för den halsstarrigas återf rande i tjensten. Fru L. bad då flickan frivilligt följa med, men pigan kände förmodligen till betydelsen a! den moll-ton hvari detta sades, och hennes leende vid utgåendet ur sessionsrummet lät ana att hon så for som möjligt åter skulle göra sig fri. Detta besanna. de sig äfven, ty ej förr hade flickan kommit halfvägs till sin matmöders hem, förr än hon tog till schay. pen och då fru L. sökt henne i den bostad hon skaf fat sig hos sina föräldrar, hade en frun åtföljande mamsell blifvit öfverfallen af dessa. Fru L. insann sig derföre ånyo i poliskammaren, för att klaga sin nöc och erhöll äfven löfte om biträde till den obstinat: pigans qväsande.