Göteborgsposten – 22 augusti 1863, sida 1

— — — mV sjunga på sista versen, päronen börja mogna, krältorna gå till, potatisen är ej mera tärsk, hvitkålen börjar dofta om söndagarne, ungvildtet är mört och läckert och gurkorna hafva så felslagit, att de knappt räcka till pressgurkor. Mellan regnskurarne passar man på att inköra återstoden af rågskörden, kornet står moget för lian, hafren gulnar alltmera, potatisblastern är grön och frisk, bältespännarne hafva fått sin hand, skeppsfarten är liflig, de resande talrika och det dramatiska lifvet har åter vaknat genom Zetterholmska sällskapets hitkomst. Ännu är väderleken så vacker, att inflyttningarne från landställena eller badorterna ej egentligen börjat. I Marstrand är antalet af besökande förnärvarande större än någonsin. Det har under förra veckan funnits resande, hvilka för någon veckas vistelse derstädes med tacksamhet anlitat den sista resursen, att få en bäddad tältsäng på vinden! De danska länsgrefvar, med hvilka vår så skandinaviskt sinnada konung förtroligt fraterniserade vid landtbruksmötet i Helsingborg och hvilka af honom då inbjödos till Stockholm, der de at pressen följts med den uppmärksamhet, som man eljest endast egnar kungliga personer, hafva på återresan passerat vår stad, der de dock ej väckt något uppseende alls. Högst få torde ens hafva afvetat deras härvaro. Marknaden har så småningom dött bort och fiskbåtarne dragit hädan. Ståndena äro hopslagna, men frågan om deras borttagande ännu hvilande. Under alla marknader har man, så långt man minnes, i det främsta ståndet närmast bazarbyggnadens östra ända sett en ganska korpulent person, träget sittande framför sina varor, biblar psalmböcker, bönböcker, kopparstick, färggodt papper m. m. ÄAfven han. har slagit igen dörren och det för sista gången. Marknaden skulle han öfverlefva, men sedan lemnade han genast det jordiska. Vår stad har derigenom ytterligare mistat ett af sina få originaler, och man skall numera ej på det bestämda klockslaget få se honom med snäckgång uppsöka den vanliga plats, der han vid en liten tuting tog notis om dagens händelser. Svårighetorna att komma upp här Ii verlden äro i sanning så många, att deras antal visserligen ej borde ökas utan snarare minskas. Man föranledes till dessa reflexioner närmast med anledning af en observation gjord i Trädgårdsföreningen. En af de mest inhjudande hviloplatserna i denna vackra anläggning är onekligen den s. k. sjögrottan, belägen ofvanför den för öfrigt allt annat än väl ansade damm, som bildas genom en inskärning af Vallgrafven. Uppgången till denna grotta är dock af den beskaffenhet, att den svårligen torde vedervågas af andra än dem hvilka äro eqvilibrister ex professo, infödda beni-zoug-zougs. Åtminstone riskera ej damer gerna att klättra upptör dessa utgräfningar il marken, hvilka skola föreställa trappsteg ochs hvilka vid aldrig så litet regnväder blifva hala som hoftrappor. För damerna är det således en förbjuden plats, dit de dock så gerna skulle vilja komma. Några bräder och en halt timmas arbete — se der den billiga jakobsstege, som de behöfva för nåendet at sitt mål. Då man alltid brukar offentligen omnämna de utflygter, hvilka göras en corps, torde man ej förbigå den ovanligare utfart, som lärjungarne vid härvarande realgymnasium i onsdags företogo till Särö med ängfartyget Götebore. Färden hade hufvudsakligast ett botaniskt syfte och syntes vara särdeles lifvande för de unga piltarne, hvilka lära fått sin biljett tur och retur för 50 öre. Vi hafva kommit till rötmånadens slut, utan att någon tillstymmelse till hundsjuka visat sig, oaktadt väderleken understundom varit ganska varm. Men också är antalet af hundar, genom deras beläggande med skatt, nästan decimeradt och hvarochen har nu sin egare, som vårdar honom och sörjer för hans födande. Det står således godt och väl till inom hundverlden? Ja, man skulle så tycka; men ett par anmärkningar mot dessa djurs för vidsträckta friheter skulle man dock med fog kunna göra, och kunde dessa anmärkningar leda till förbud, skulle säkert mången se det med tillfredsställelse. Först och främst borde det vara hundegare förbjudet, att låta tikar springa lösa under brunst-tiden och derigenom anställa offentliga spektakel, hvilka ofördelakigt inverka på det uppväxande slägtets sedighetskänsla, och dernäst borde hundegare vara skyldiga att hafva sitt djur innestängdt inder natten, så att ej det ohyggliga tjut, som nan nu så ofta förnimmer, stör sömnen såväl ör friska som ännu mera för sjuka. Ett djur ir visserligen endast ett djur; men då menniskan gjort hunden till sin trognaste följeslazare, så måste hon äfven tillse, att han, för å vidt på henne beror, lämpar sig efter det siviliserade samhällets henke OO —2 — — — — O — —— — — Dm o0 0 D — Q D: —o— —