Göteborgsposten – 20 augusti 1863, sida 1

— ——fL awvW —— dessa rader för någon annan, än för .... å ir det för evigt slut oss emellan. Straxt efter klockan fyra börja tregattens båtar korsa hvarandra mellan balsaln och stranden. Man stiger ned i en af dessa långa, statliga slupar: hal ut! ljuder det från styrmannen, och i detsamma flyger ekipaget som en pil öfver vattenytan, draget af åtta — säger åtta — bruna, präktiga märsgastar. Man närmar sig det estorlängtade målet, men kan knappt begripa, huru den stora kolossen kan ligga der så lugn och känslolös. Allt ser tillika så mystiskt ut: öfver hela däcket höjer sig ett hvalf at hvit segelduk, och t. o. m. rårna äro tacklade på ett alldeles inexpressibelt sätt — troligen endast för att göra totaleffekten så mycket större. En sorg återstod dock. Skulle man klifva upp för den otäcka stegen, med en tjenstande ester sig, som skulle taga in tre ref (uttrycket lånadt från en af de små, små kadetterna) i min oskrynklade klädning? Ingen fara; slupen lägger till på andra sidan, vid en trappa, öfverklädd med brokiga flaggor, och lika beqväm som någon salongstrappa. Man stiger upp på däcket och mötes först och sist af de artiga värdarne; bakom står manskapet, skockade i halfcirkel och klädda i högtidsdrägter, med de långa, pittoreska, blå och hvita kragarne hängande utefter axlarne, med knifven vid sidan och mössorna på treqvart. Här och der skymtar en underofficers-uniform, och så mycket annat; men vi ha icke tid till närmare betraktelser, ty till höger vinkar tvenne hvältda ingångar, och nu införas vi i balsalen. Detaljerna fick man aldrig tid att närmare skärskåda, men det hela är förtrollande. Öfver ens hufvud hvälfver sig en sal, högre än sjelfva badhussalongen och ungefär så stor som lilla börssalen i Göteborg; väggar och tak, sammansmältande till ett, äro drapperade till största delen i hvitt och rödt, med undantag at fondväggen, som utgöres af ett enda ofantligt, slätt utspändt stycke i ljusgult, som dock på hvardera sidan lemnar ett rum öppet för himlen blå och de friskt spelande vindarne. I midten af denna fond tronar en bild af solens broder: den ofantliga sondväggen är nemligen ingenting mindre än Japanesiska flaggan; och hvart du blickar hän på väggar eller vak, kan du läsa Fregattens senaste verldsomseglingshistoria, ty draperierna utgöras af idel flaggor, på det smakfullaste fästade inuti hvarandra: här ser du en skymt af Dannebrogen, der den Turkiska halfmånan, och straxt bredvid den ostyckade Amerikanska republikens stolta stjernbanr 0. s. v. Och vänd dig sen mot fonden! Just i detta ögonblick står den verkliga solen ansigte mot ansigte med den ljusgula Japanesen, genombryter sin genomskinlige herr broder och kastar sitt guld mot alla dessa pyramider af blänkande dolkar, bajonetter, pistoler och huggvärjor, hvilka med korta mellanrum höja sig öfver midteldäcket, till dess strålarne för sista gången återkastas mot den upphöjning midt emellan ingångarne, hvilken efter all sannolikhet är ämnad, att senare på aftonen utstråla ett verkligt ljushaf af annat slag bland bomber och granater och spegelblanka trummor och andra mer eller mindre förtjusande krigsemblemer. Men nu äro alla gästerna komna; den första salfvan af refraichissemanger är undanstökad, och musiken — vår dråpliga husarsextett — spelar upp promenad-polonäsen. Hvilket golf! Du har dansat, kunde du säga, i stora börssalen i Göteborg, du har dansat i Stockholm, i Hamburg, ja t. o. m. i Baden-Baden — detta allt kan vara bra för dig, Emma lilla; men du har ändå aldrig i ditt lif glidit som en ande öfver ett mattpoleradt jacarandabord, midt ute på villande hafvet; och . EERO