Göteborgsposten – 19 augusti 1863, sida 1

— —!: — — — och håller detta streck älven nu, så skulle riksdagen ej slutas förr än November den femtonde dagen, såframt ej oförutsedda händeker skulle inträffa, hvilka möjligen kunna draga ut tiden ännu längre fram, och det antager man för gifvet. Riksdagens fysiognomi har under de senaste fjorton dagarne icke på märkbart sätt förändrat sig — samma långtrådighet är rådande som förr. I går egde rum hos adeln ett val af tio suppleanter i förstärkt Bevillningsutskott, ett val som gick som en dans, just emedan så få ledamöter vårdade sig om att vara uppe. Då resultatet at valet skulle läsas upp, såg landtmarskalken till sin förvåning, att endast tre ledamöter af ståndet, tre at de s. k. gårdvararne, brytt sig om att stanna qvar för att höra resultatet. I Borgareståndet öfverraskades i går åhörarne och förmodligen äfven ståndsledamöterna at att höra talmannen hr Schwan begagna följande, om parlamentariskt decorum föga vittnande uttryck: Om herrarna väsnas så der, så kan jag ta mig f-n inte höra hvilka yrkanden som framställas. På Blå Porten i ett gladt lag må Borgarestän dets talman dra till med ett sådant uttryck, men från talmansstolen borde det vara bannlyst. — Först nästa lördag taga stånden i tu med s:de hufvudtiteln, enligt talmanskonferensens beslut; såväl denna hufvudtitel som Bevillningsutskottets betänkande rörande tullbestämmelserna för artikeln bränvin och sprit torde komma att föranleda väldiga ordflöden. Af de danska grefvarne, possessionaterna, magnaterna, eller hvad de allt kallats, har jag blott kunnat uppfånga en skymt. Hvem af dem som var gretve Holstein af Holsteinborg, eller som här bara kallades kungens vän, d. v. s. vår konungs vän, kan jag ej rätt säga; men alla dessa män sågo särdeles präktiga ut; jag menar ej här deras yttre uppträdande, ty att detta var någonting extra fint, säger sig sjelf, utan deras ansigten voro af det der frapperande slaget, som gör att man genast frågar sig: hvilka måntro dessa herrar äro? Jag vill minnas, att det är grefve Holsteinborg som är en så ifrig skandinav. Genom konungens visade synnerliga förtrolighet med denne man isynnerhet, kan ni väl tänka er hvilken massa skandinaviskt-politiska kombinationer man här uppställt, hvilken hop suppositioner man kommit fram med, allt inom konjektural-politikens vidsträckta område. Jag vill ej upptaga utrymmet med den mängd funderingar som man haft och har för sig dels med anledning af dessa particulier-sammanträden på Ulriksdal, dels i anledniag af konungamötet så nyligen på Bäckaskog och Skodsborg, och först och sist naturligtvis med anledning af denna evinnerliga slesvig-holsteinska fråga, som för hvarje dag rycker oss närmare inpå lifvet och snart nog kanske kommer att taga karakter at svensk-norsk-dansk, rent ut sagdt. I veckan lära konungens gäster återvända till deras hemland igen. i Herre Gud, hvilket aktningsbjudande sjöförsvar vi nu skola få sedan de gamla hederliga roddkanonsluparne bli riktiga ångbåtar med ånga och allt! Hvad de gamla bestarne skola förvåna sig att bli så der tillstyrda! Ni har väl sett en roddkanonslup, om ej annat så vid Nya Varfvet, på den tiden då denna Flottans depöt hade några fartyg. Nu likna denna Flottans depöt på ett hår den namnkunnige Fredman, urmakaren, utan ur, förlager, o. s. v. Men det var om de gamla kanonsluparne jag ville tala, hvilka nu skola bli nya igen. Här vid flottans station vill jag minnas man har fem bataljoner slupar h. e. sextio st., af hvilka alla utom 12 äro af den hederliga konstruktion, som begagnades under 1808—9 års krig! De nämnda 12 och ännu en bataljon andra slupar hafva år