Göteborgsposten – 18 augusti 1863, sida 2

Juristen besvarade icke denna fråga. Ilan visade äfven i sitt samtal med miss Vane sig så mycket en man of sitt fack, att han gjorde långt flera frågor än han besvarade. — Är ni belåten med att komma till Hazlewood, miss Vincent? frågade han något tvärt efter en paus. — Icke särdeles. — Hvarför icke? — Emedan jag reser från mycket kära vänner, för att komma till — — Främmande, som kanske skola bemöta er illa — är det icke så? mumlade mr Monckton. Ni behöfver icke frukta något sådant, det kan jag försäkra er, miss Vincent. Mrs Darrell är något bestämd i sina idger; hon har haft motgångar, och ni får vara fördragsam mot henne. . Men Laura Mason, den unga dame, som ni skall vara tillsammans med, är, som jag tror, den mildaste och kärleksfullaste flicka i hela kristenheten. Jag är ett slags förmyndare för henne och kan bestämma öfver hennes framtid. Det är ett tungt ansvar, miss Vincent; hon får en gång mycket penningar — hus och hästar och vagnar och tjenare och alla dessa lyckans yttre tillbehör, men det står dock i vida fältet, om den stackars flickan någonsin blir lycklig. Hon har aldrig sett sina föräldrar. Hon har bott hos alla slags respektabla matronor, som lofvat vara i mors ställe för henne och som förmodligen försökt att vara det, men hon har aldrig haft en mor. Jag blir alltid ledsen, då jag tänker derpå. (Forts.)