Göteborgsposten – 18 augusti 1863, sida 1

som det kunde väntas. Det ges allestädes, som jag redan halft äran att observera, en hop menniskor som räkna i exstas vid ett furstligt bosök, personer, som brinna af begär att ådagalägga verklig eller förment virtuositet i fest-arrangemanger, nollor, som vilja sola sig i den kungliga eller kejserliga nådens strålar, narrar, som inbilla sig att nu tiden är inne för dem att göra ett uppseende, som de eljest aldrig kunnat göra, lycksökare som vilja klättra så högt som möjligt på ärans trappå m fl. Då detta är förhållandet, och då dessutom landtdagskallelsen i vårt gamla brödraland framkallat en verklig och allmän belåtenhet, kan man ej undra öfver dessa äreportar, serenader, hurrarop, festtal och tillställningar af diverse slag, som finnarne trakterat sin storfurste med. Det torde ej böra förbises att det är storfursten och ej kejsaren, som firats, att festligheterna och arrangemangerna burit en afgjordt nationel för att ej säga antirysk prägel. Och på det hela taget får det dessutom erkännas, att finnarne göra klokt i att ställa sig väl med en monark, som, hvad stund det lyster honom, kan sända dem en Muraview på halsen för att bereda imperialismen väg genom eld och svärd, kulor och krut, knutpiskor och hamprep, andra afrättningsoch tortyrinstrumenter att förtiga. I Mexiko lär det icke se precist så ut som man skulle trott, att döma af Foreys rapporter. Med den öfversvinneliga entusiasmen vid intåget förhöll det sig så, att de enda som gifvit prof derpå, voro individer tillhörande det klerikala partiet — denna ohyggliga mara, som det af naturen så rikt gynnade landet så länge måst uthärda — och slödder, h. e. personer utan ringaste respektabilitet så i ett som annat hänseende. Alla i ordets egentliga betydelse bättre personer, alla som icke guvit sitt anseende till spillo, höllo sig undan. och hvad specielt rör hufvudstadens köpmän, så var deras förtroende för de inmarscherande befriarne af det slag, att de under de tvenne första dagarne — sjelfva den omskrifna entusiasmens hetaste dagar, — hade sina butiker tillslutna. Så lär verkliga förbållandet ha varit, men den franske befälhafvaren var lyckligtvis en hofförgyllare af prima slag och visste hur rapporter skulle stiliseras för att slå an på Frankrike och Europa. Det ser nästan ut som om han gått i skola hos moskovitiska fältherrar, att döma icke blott af hans barbariska konfiskationsdekreter, utan äfven af hans fria fantasier vid rapporteringen af saker och förhållanden till högre ort. Emellertid göra fransmännen hvad de kunna för att insinuera sig hos den mexikanska befolkningen. Officerarne arrangera baler för de sköna mexikanskorna och svänga om med dem af hjertans lust. Det är ju möjligt att patriotismen och nationalitetskänslan kunna valsas och polkas bort, om de ej äro alltför rotfästade i de sydamerikanska damernas hjertan. Och blott de blifvit förfranskade, så blir det deras tur att komma till rätta med mexikanarne och bevisa dem att de böra tacka hans franska majestät för att han eröfrat deras land. Och sedan när voteringstunden kommer och mexikanarne skola lägga sina röstsedlar i de af franska bajonetter omgifna urnorna, skola helt säkert de pligtskyldigast hörsamma hvarje vink, som utgår från den galliske prokonsuln. I Tyskland talar man nästan endast om turnfesten, som detta år firats i Leipzig med alldeles oerhörd ståt. Flaggor och fanor af snart sagdt alla i das grosse Vaterland gängse färgkompositioner svajade i en oräknelig mängd på gator och torg, men hedersplatsen hade dock den svartröd-gyllene fanan — denna fana, som vid landtbruksmötet i Hamburg en