Göteborgsposten – 18 augusti 1863, sida 1

banken, som han med förkärlek omfattat oc i hvars minsta detaljer han är väl bevandrac äro hans åsigter högst egendomliga. Med sta tens medel är han ytterst sparsam, på samm gång han såsom enskild man är ganska git mild. Presteståndets ypperste talare är utan al gensägelse doktor Lindgren. Ehuru redan e gammal man är hans stämma ännu i hög gra välljudande, och han förmår att i den inlägg: både skärpa och mildhet, allt efter omständig heterna. Hans föredrag är lifligt, periodern. korta och afrundade, hans språk korrekt oci elegant. Hans personlighet inger respekt hans hållning är stolt, och han tvekar aldrig att uppträda mot hvem som helst hvars åsig-. ter han icke gillar. Visserligen är han kon servatif till sina grundsatser, men i hans kon servatism spåras dock en högre grad af no. bless, än hos det högvördiga ståndets öfriga ledamöter. Under det att doktor Lindgren ständigt afhöres med spänd uppmärksambet, är förhållendet alldeles motsatt med doktor Runsten. Då han begär ordet blifva åhörarne synbart oroliga; då han fått ordet bringar han dem snart sagdt i förtviflan. Hans tankar äro sällan sammanhängande, ofta rentaf obegripliga; han älskar det bombastiska, och hans föredrag är äfven med hänsyn till längden fasaväckande. Ått vanligen ingen egnar honom uppmärksamhet, att äfven erkebiskopen synbarligen och lätt förlåtligt gifver sin otålighet tillkänna, märker doktor Runsten alldeles icke, så lifvad af sitt ämne är han, så belåten tyckes han vara dermed att han har ordet, och att han hör sin egen stämma öfverljuda ståndsbröderna, som helt obesväradt samspråka i hans närmaste granskap. Då i denna och den föregående uppsatsen blifvit antydt, att pluraliteten bland presteståndets representanter vid innevarande riksdag i grunden är, och tillfölje af sin antagna och häfdvunna position måste vara konservatif, torde likvisst böra erinras om det faktum, att nära hälften af dessa representanter ändock uttalade sig för det numera hvilande representationsförslaget. Åtskilliga gjorde så at full öfvertygelse om det nuvarande representationssättets olämplighet och andra åter känna allt för väl att opinionen inom landet är väl stämd för detta förslag, och att det i längden icke går an att envist motsätta sig densamma. Det lider således intet tvisvel att såvida regeringen uppriktigt fasthåller vid förslaget, ätven pluraliteten af presteståndets representanter vid nästa riksdag skall gzifva sin röst för detsammas antagande. Men lika otvifvelaktigt är att om, emot all sannolikhet, regeringens ställning till representationsreformen skulle undergå någon förändring, eller om under tiden före nästa riksdag någon ministerförändring skulle inträffa i reaktionär tendens, så blir presteståndet det första och adeln det andra i ordningen som förkastar det hvilande representationsförslaget.